Ingen har skildrat den amerikanska drömmens baksida lika empatiskt och mångbottnat som Bruce Springsteen. Det är säkert ingen tillfällighet att Springsteens låt ”Further On Up The Road”, här i Johnny Cashs tolkning, får avsluta Björn Runges uppsättning av Arthur Millers ”En handelsresandes död”. En pjäs där den amerikanska drömmen ekar ihåligare än någonsin. Ja, där den framställs nästan som ett dödligt virus. För är det inte detta att Willy Loman, som sonen Biff uttrycker det, drömmer ”fel drömmar” som leder till den död som pjäsens titel talar om?
Men Arthur Millers klassiker handlar lika mycket om ett annat av Springsteens främsta teman: arbetets mening. I låten ”We Take Care Of Our Own” sjunger Springsteen: ”Where is the work that will set my hands, my soul free”. En textrad och en fråga som Willy Loman säkerligen skulle kunna stämma in i. Hela sitt liv har han spenderat på vägarna utan att ha fått någon verklig lön för mödan. Livet har varit en ensam kamp för familjens överlevnad. Jobbat har han sannerligen gjort. Men arbetat, det vill säga med sina unika gåvor fått bidra till ett meningsfullt ändamål, det har han aldrig fått göra. Med sina fröpåsar och odlingar håller han dock det äkta arbetets dröm vid liv; att få sätta händerna i jorden och se något verkligt växa ur den jord som hans anletes svett har vattnat.
Stockholms stadsteaters nya chef Anna Takanen har tagit med sig denna uppsättning från Göteborgs stadsteater, där hon tidigare var konstnärlig ledare. Och Takanen gör här själv en fin gestaltning av hustrun Linda. Jakob Eklund gör Willy Loman som ett osäkert barn bakom en fasad av faderlig familjeförsörjare, snärjd i sin ibsenska livslögn. Den måttliga framgången som handelsman vill Willy nu se fulländad i sonen Biff som dock inte tycks gå att stöpa i den amerikanska framgångssagans form. Han verkar ha funnit det verkliga arbetets kall i det lantliga kroppsarbetet. Hans element är inte staden eller vägarna, utan den blå himlens höga luft.
Relationen mellan Willy och Biff, far och son, är pjäsens epicentrum. Och Jakob Eklund och Mattias Nordkvist gör den verkligen rättvisa. Den stora uppgörelsen i andra akten är smått magnifik. Även den utdragna slutscenen är drabbande, där Nordkvists Biff tyst, till tonerna av Cashs Springsteentolkning, länge står tvekande inför vilken väg han ska ta. Så vänder han ryggen till sin faders grav, lämnar förhoppningsvis de falska drömmarna och går vidare. Man hoppas mot ett liv och ett arbete som kan sätta såväl kropp som själ fri.