”Är du gift? Gör livet levande – ha en affär.” Så löd sloganen på de affischer som för en tid sedan prydde busskurer och reklampelare i Stockholm, en kampanj för otrohetssajten Victoria Milan. Många var det så klart som blev upprörda och såg det som ett tecken på vår tids moraliska förfall och lite klacksparksartade syn på äktenskapet. Om den där annonskampanjen egentligen gav uttryck för något unikt för vår tid vet i sjutton. För 1890-talsmänniskorna i Strindbergs kärlekskomedi Leka med elden tycks resonera på ungefär samma vis: otrohet för att undvika tristess. Någon lättsam syn på äktenskapet var det på den tiden dock inte fråga om. Att ha en affär var ingen liten sak. Skilsmässa gjorde ingen ”happy happy”.
Sofia Jupither har förlagt sin uppsättning till vad som skulle kunna vara samtid; ett sommarhus eller en veranda som naturligtvis är ”ljus och fräsch”, närmast bländande vit i Lars Östberghs stilrena scenografi. Här går Strindbergs äkta par otåligt omkring och försöker hålla ledan borta genom små utomäktenskapliga svärmerier. Maken med den unga kusinen Adèle och hustrun med makens vän som är på besök, nyskild och allt.
Till en början framstår dessa lekar som ett sätt att, precis som den där reklamkampanjen antydde, undvika vardaglig enformighet. Borglighetens värsta mardröm, samtidigt dess mest symptomatiska sjuka, tycks vara att ha tråkigt. Men flörten mellan hustrun och vännen visar sig bära på äkta passion och snart verkar katastrofen nära.
Sofia Jupither har på stadsteatern, med Gengångare, tidigare visat att hon behärskar Ibsen. När hon nu ger sig på Strindberg har hon tagit med sig lite av Ibsens stramhet och dramaturgiska exakthet och av Strindbergs bagatell skapat en föreställning som gränsar till perfektion. Uppsättningen är förvisso inget fulländat mästerverk, inget som kommer att gå till teaterhistorien, utan är snarare rätt så anspråkslös i sitt tilltal. Men allting är här i absolut balans, lika precist och avklarnat som det rena och avskalade scenrummet.
Spelet är lika balanserat. Gerhard Hoberstorfer gör maken tillknäppt och behärskat. När han gör entré i bara kalsongerna liknar han en inkarnation av det strindbergska manlighetsidealet. Johannes Bah Kuhnke är en yta som försöker dölja sin lidelse men som när ytan krackelerar brister ut i en rörande och skälvande kärleksförklaring. Niklas Falk gör några komiska inpass som den löjligt ordspråkssprängde fadern. Petronella Barker rör sig som hustrun över kärlekens hela register, från det retsamma kärleksgnabbet till det förföriska flörtandet. Hon är lika övertygande som den passionerade och förtvivlade älskaren som den som tillsist, hon är ju kvinna, står som den eldfängda lekens förlorare; knäckt, tillintetgjord, förnedrad.
Så det är bara att hoppas att resten av Strindbergsårets uppsättningar håller samma höga kvalitet. Då kan 2012 bli ett trevligt år.