Det första jag läser när jag öppnar programmet till Stockholms stadsteaters komedi Vänner är att pjäsens författare Alan Ayckbourn länge ansågs som en andra klassens dramatiker verksam i det kommersiella träsket. En konstnär med teknisk rutin men i avsaknad av originalitet, trots sina 75 pjäser.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, men nu är det pjäsens översättare, tillika kritiker, Leif Zern som skriver det. Nå, nu nyanserar visserligen Zern bilden, vilket jag också får lov att göra. I alla fall av föreställningen i sin helhet.
Det är en typisk engelsk öppning, det vankas tebjudning. Men inte vilken bjudning som helst, utan i gamla vänners lag dit den forne vännen Colin (Jacob Nordenson), vars flickvän precis dött, har bjudits. Det visar sig snart att det är en påtvingad gemenskap som ingen egentligen tycks vilja delta i och den tröst den gamle vännen förväntades behöva är snarare något som de övriga har än större behov av. Bakom den glättiga fasaden visar sig alla ha riktiga skitliv! Pjäsens nav är den bedragna hustrun Diana, spelad av en vibrerande Berglót Árnadottir, som också är bjudningens värdinna.
Allan Svensson spelar hennes burduse och otrogne make, en rollgestaltning som kunde vara hämtad direkt från tv-serien (och pjäsen) Svensson, Svensson. Till bjudningen anländer också vännerna, det olyckliga paret Evelyn (Jessica Heribertsson) och John (Jan Myrbrand) samt väninnan Marge (Elisabet Carlsson) som lämnat sin 300 kilo jättebaby till make hemma vid telefonen.
Något gripande skådespel är det knappast tal om. Trots att det är premiär är det som om skådespelet går på tomgång. De verkar inte ha särskilt skojigt på scenen i denna smålustiga historia som vare sig blir drabbande eller ens riktigt rolig. Tyvärr lyckas inte ens den regidebuterande Sissela Kyle, en av Sveriges roligaste kvinnor, rädda denna bagatellartade komedi.