Godare kan julen inte bli. Med Glädjepojkarna (Lasse Blom, Robert Bodén och Lars Wickström, Per Wickström). Restaurang Sven Dufva.
Redan i första låten sjunger Glädjepojkarna om potens, muskeltuttar och "bajlådor." Sedan blir det värre. Showen Godare kan julen inte bli rekommenderas endast till dem som klarar av att julbordet ackompanjeras av skämt om sprickande hemorrojder, barn som slås gula och blå av julberusade pappor, och "snor som rinner och samlas i en liten hink."
Glädjepojkarna är påtagligt förtjusta i skämt kring sex och sprit. Samtidigt sjunger Lasse Blom, Robert Bodén och Lars Wickström polerat och skickligt, och det är just kontrasten mellan det välkammade framförandet och de galna texterna som skapar mycket av humorn i showen. Studentikost är bara förnamnet, Sven Dufva är kanske inte den ideala miljön.
Lyckad halvmesyr
Showens upplägg är något mystiskt. Inledningsnumren är mest obscena, därefter tar absurditeten överhand i en glad paradmarsch om kungens förträfflighet, ett modifierat julevangelium där både Lena Hartwig, Per Bill och Anders Björck figurerar — och showens bästa nummer, en mer allvarsam men ändå glimtögd sång om att det är bättre att försöka göra julen till en lyckad halvmesyr än att sträva efter ouppnåelig perfektion.
Särskilt mycket julstämning är Glädjepojkarna nu inte vara ute efter att sprida, trots en mängd femitopplistor med jultema. Snarare verkar de vilja överrumpla en intet ont anande publik som just fått mat på tallrikarna och låta frossandet beledsagas av prydlig musikalitet i våldsam kollision med snuskhumor. Med det lyckas de bra, med bara tre röster och ett piano.