En humorupplevelse med hjärta

Den osannolika, men icke desto mindre sanna historien om den falsksjungande operadivan Florence Foster Jenkins är lika underhållande i dag som under hennes glansperiod på 1930- och 40-talen.

Hon föddes i en välbärgad familj i Pennsylvania och använde arvspengarna till att förverkliga sina drömmar om en sångkarriär i New York, fullständigt uppfylld av sin egen självupplevda briljans.

Utan tillstymmelse till taktkänsla och med en tonsäkerhet som en skadeskjuten fiskmås gjorde hon publiksuccé. Florence Foster Jenkins hörde aldrig gapskratten i salongen under ariorna, bara applådåskorna efteråt.

Babben Larsson spelar denna obegåvade diva med högt buret huvud och rosiga kinder. Hon kluckar som en kolerisk kalkon i det vokala eldprovet Nattens drottning ur Trollflöjten och fullständigt massakrerar Schuberts Ave Maria.

Publiken vrider sig i våndor och skrattar på samma gång, för det är både plågsamt och roligt. Inte minst så är det imponerande att Babben Larsson, som vid sidan av sitt mångåriga komikervärv också har gjort sig känd som en utmärkt sångerska, förmår utstöta dessa vidriga dissonanser.

Loa Falkman å sin sida briljerar som flygelackompanjatören Cosmé McMoon med det sårade musikhjärtat. Blottställd och barskrapad ser han sig tvungen att samarbeta med den publikdragande dollarmiljonärskan. Han svassar och tassar runt divan i fåfänga försök att förbättra det som var oförbätterligt redan från början.

Framgångsrik humor bygger ofta på skarpa kontraster och det finns många komiska poänger att hämta i Florence Foster Jenkins falsksång och brist på självinsikt, inte minst när den ställs emot Loa Falkmans utmärkta pianospel och skolade röst.

Så mycket mer än så bjuder den här historien dock inte på. Babben sjunger illa och Loa lider mest hela tiden. Tomgångskänslan lurar ofta runt hörnet.

Som tur är har duon en suverän tajming. Replikskiftena flyter fram som vore de spontana.

Mest av allt imponerar Loa Falkman som skådespelare. Han vänder sig ofta direkt till publiken i monologer då han redogör för McMoons inre tankar med hjälp av obetalbara manér. Han knycker på nacken och spretar med fingrarna som en högfärdig aristokrat, för att i nästa sekund huka sig som en hunsad driftkucku.

Lars-Åke Wilhelmsson har dessutom haft riktigt roligt i syateljén. När Babben gör sina entréer ser hon ut ungefär som hon låter, prålig, divig och smaklöst kitschig.

På så sätt har också en i grunden tunn historia blivit en riktigt rejäl humorupplevelse. Hjärtat finns också med. De inledande hånskratten följs av en stigande respekt för kvinnan som glädjestrålande uppfyllde sina operadrömmar utan att låta sig nedslås av omgivningens reaktioner.

Men hennes vedervärdiga version av Ave Maria har jag inte repat mig från ännu.

En humorupplevelse med hjärta

Babben Larsson sjunger gräsligt och Loa Falkman ackompanjerar henne motvilligt i Obesvarad kärlek, en skrattframkallande studie i bristande självinsikt, skriver Björn Lövenlid.