En helig pjäs

Att försöka sig på en scenisk gestaltning av böckernas bok är att lägga ambitionen på en närmast dumdristig nivå. Bibeln är ju inte bara den västerländska kulturens i särklass mest inflytelserika text, av många dessutom hållen helig, utan också något av en provkarta över mänsklig erfarenhet. Bibeln är som Shakespeare – den innehåller allt. Här står Höga visans skira kärleksmetaforer bredvid Predikarens svartsynta cynismer. Här blandas den mest ofattbara grymhet med den sublimaste skönhet. Och Gud, huvudpersonen själv, är alltifrån den lagiske och svartsjuke Jahve till evangeliernas kärleksfulla fader. Materialet är med andra ord så omfattande att en kväll på teatern omöjligt skulle kunna göra det rättvisa.

Så att Niklas Rådströms dramatisering, i Stefan Metz regi, blivit en till stora delar ojämn och spretig föreställning är egentligen fullt naturligt. Trots att man såklart tvingats stryka friskt i originalet har man ändå fått en föreställning som klockar in på närmare fem timmar. Egentligen är längden inte något problem (med två pauser känns det faktiskt inte särskilt långt). Snarare är problemet att man inte hittat något riktigt konsekvent sätt att sålla i och gestalta materialet.

De två första akterna är kronologiskt trogna Bibeln, med början i skapelseberättelsen för att sedan gå vidare med Noa, Abraham och Mose (en fantastisk Carl-Magnus Dellow). I tredje akten har Rådström istället valt att fläta samman flera olika stämmor i en biblisk röstväv. Job, Predikaren, Jesus och Jona – alla ingår de i ett slags gränsöverskridande existentiellt samtal.

Den sista akten är också den som fungerar bäst. Här blir det tema som Rådström låter gå genom hela pjäsen som allra tydligast, det som väl också är all religions grundtema – det svindlande faktum att vi alla finns till. Rådström låter allting avslutas hos Jona i valfisken buk, som här tagit formen av en jättelik livmoder. I föreställningens avslutning frammanas en närmast andlig upplevelse och för ett ögonblick lyckas man snudda vid livets och själva existensens mirakel och gåta. Slutscenen är en av de starkaste upplevelser jag haft i en teatersalong. Det är med tårar i ögonen jag går ut från teatern, låter den kyliga februariluften fylla mina lungor, begrundar miraklet – jag lever.