Prodinfo
: Hamlet, Av: William Shakespeare, Regi:
Soifa
Jupither
, Dramaten, stora scenen
Ett bland många sätt att tolka Shakespeares dramer på, överfulla som de är av innebörder, är att de gestaltar en verklighet som går sönder. Det gäller såväl tragedierna som komedierna. I de senare ser vi hur jaget upplöses i en intrikat lek med roller och masker, hur ett kaos uppstår i kölvattnet av de återkommande köns- och identitetsförväxlingarna. Själva grunden för jaget rämnar. ”Jag är inte mig själv” är en insikt som i olika varianter drabbar flera av Shakespeares gestalter.
I tragedierna ser vi liknande verklighetsupplösningar, men med mer skrämmande utgångar; galenskapen, våldet, döden. Lear, Macbeth, Hamlet. Här är det inte bara jaget som hotas att upplösas. Själva verkligheten blir osäkrad. Och vi i publiken är menade att dras in i denna osäkerhetsrelation. Att gå in i en Shakespearepjäs är att få sin världsbild ifrågasatt.
Kanske är det vad Hamlet vill säga när han i en berömd replik säger att ”mer finns i himmel och på jord, än någonsin filosofin har drömt om”. När Sofia Jupither nu sätter upp ”Hamlet” på Dramaten, med Adam Lundgren i rollen som den plågade prinsen, är det mesta dock ganska välbekant.
Scenbilden är avskalat enkel, en stor trappa utgör spelplats för detta hämnddrama. Inga krystade försök att modernisera eller aktualisera. Texten, själva dramat, får stå i centrum. Vilket i och för sig är befriande. På senare år har man kunnat se några ganska horribla Shakespeareuppsättningar där klåfingriga regissörer lagt ett tolkningsraster över pjäsen med liten eller ingen förankring i texten. När man ska sätta upp Shakespeare behövs inga utomstående tolkningar. Allt finns i texten.
Det betyder dock inte att man kommer undan med en otydlig läsning av texten. Det är nödvändigt att hitta en specifik ingång. I Jupithers uppsättning på Dramaten är det svårt att hitta en sådan. Vad vill man med denna ”Hamlet”? Det förblir oklart. Kanske är det därför som uppsättningen aldrig får något riktigt liv, någon verklig nerv. Och nerven, intensiteten, får aldrig gå förlorad i en Shakespeareuppsättning. Här står ju själva verkligheten på spel.
Vad vi får oss serverade på Dramaten är en stabil och stundtals ganska njutbar redovisning av en mycket välbekant klassiker. Men som publik sitter man alltför säkert i salongen. Det är inte direkt någon dålig föreställning. Men det är knappast en uppsättning som får publikens verklighet att rämna.