Litteraturens död, eller åtminstone dess borttynande till obetydlighet har förutsetts länge, men ryktet är fortfarande kraftigt överdrivet. Litterär underhållning i krogmiljö har snarare en boom.. Det var visserligen en sittande publik som mötte Bodil Malmsten, men det var fullt till sista irritationsmomentet på Katalin, vilket kändes logiskt. Många författare är bäst på att författa och dålig på resten. Andra klarar även underhållningsbiten bra och berikar publikens sinnen även på scenen. Bodil Malmsten hör till de senare.
Kvällens första akt började passande med Maurice – skådespelare och huvudperson i romanen Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån – med scenskräck, rödvin och publikförväntningar. Den gick vidare med Giselle – före detta diplomathustru och heltidsanhörig från boken För att lämna röstmeddelande, Tryck stjärna. Och slutade med Johanna från romanen Nästa som rör mig – fotomodell och osäkert självsäker.
Efter paus blev det mer show av föreställningen. Istället för att bara läsa ur böckerna varvade Malmsten en novell med dikter och utdrag ur de senaste årens romaner och loggböcker och funderingar kring livet, samhället och det att vara författare. Det var ofta svårt att avgöra när det ena gick över i det andra.
Andra delen speglade Bodil Malmstens författarskap bättre än den första. Liksom hennes böcker blev det ett gytter av bilder, banala skämt och ett livligt språk, fyndigt och lekfullt. Hennes största styrka som författare är berättelsernas teman och bokdelarnas helheter. Som upplösningen i debutromanen och osäkerheten om vad som är sant och inte sant i Nästa som rör mig. Det mesta av det gick oundvikligen förlorat på scenen och man fick hålla till godo med det säregna språket kryddat av musiksnuttar och inspelade uppläsningar. Det gick bra det också. Att läsa en bok och samtidigt umgås med vänner över ett glas vin är svårt. Bodil Malmstens show är det närmaste man kommer utan att det blir långtråkigt, stå upp-komik eller slampoesi.