När Folkoperan sätter upp en hårt bantad version av Händels Julius Caesar från 1724 gör katalanske regissören, koreografen, scenografen och kostymskaparen Cisco Aznar sitt jobb med besked. Man behöver inte känna till originaltiteln Giulio Cesare in Egitto för att förstå att handlingen med Caesar och Kleopatra är koncentrerad till Egypten: sällan har så många symboler och mytologiska figurer presenterats med sådan lekfull frenesi, så långt från historiserande stilteater som tänkas kan.
Den som väntar sig en traditionell Händel lär bli besviken, inte heller har den historiskt bevandrade särskilt mycket att hämta. I stället får man litet tillspetsat se Aznars uppsättning som ett veritabelt allkonstverk (han har ju dessutom själv gjort nästan allt) med operan som förevändning, om man så vill en extrem konceptuppsättning där regissören är viktigare än eller i varje fall skymmer verket.
Är man i början skeptisk innan man förstått utgångspunkten, att personerna redan är döda och i väntan på livet efter detta i förromersk egyptisk tradition roar sig med att sätta upp en opera blir det hela snart mera begripligt, också det rollspel som genomsyrar föreställningen. Inte bara rollerna i sig är ett spel, även könsrollerna är irrelevanta och utbytbara. Följaktligen sjungs Caesar här av Maria Sanner och inte av en baryton, Sextus av Josefine Andersson och inte av en tenor, Ptolemaios av countertenoren Daniel Carlson och inte av en bas. Accepterar man allt detta (på Händels tid var ju kastraterna för övrigt högsta mode) och ser uppsättningen som en respektlöst vital och färgsprakande queerexplosion för alla sinnen framträder även det som blivit kvar av Händels suggestiva och sinnliga musik, välspelad av den i scenografin integrerade, perukförsedda orkestern under Joakim Unanders inkännande ledning.
I linje med det barocka allkonstverk denna fantasmagori vill vara utspelar sig handlingen inte bara på scenen utan kontrapunkteras av stumfilmsinspirerade bilder bakom orkestern, sedda genom Kleopatras öga, och i dansarnas kroppar. Eftersom så mycket händer samtidigt – också sådant som spontant kan kännas påklistrat och utan samband – är det närmast omöjligt att uppfatta allt, man får följa Aznars råd att reagera mer med känslan än intellektet, också om de stora känslorna uteblir.
Dessutom sjungs det genomgående mycket väl, förutom av de nämnda gör Tove Dahlberg som Kleopatra och Karolina Blixt som Cornelia starka vokala insatser om man lyckas bortse från utanverket. Dansinslagen är också anmärkningsvärt välgjorda: som helhet alltså en uppsättning att ta till sig, om man kan.