Spöksonaten (1907) är det tredje av Strindbergs så kallade kammarspel. En samling dramer präglade av en avskalad enkelhet i de sceniska uttrycken, samt intuitiva och närmast musikaliskt utarbetade teman. Till just Spöksonaten fann Strindberg sin inspiration ur Beethovens pianosonat i d-moll, i vilken den ockult troende författaren trodde sig höra anderöster. Men frågan är om inte Spöksonaten, med sin associativa och drömlika struktur, lika gärna skulle kunna kategoriseras som ett av de drömspel Strindberg skrev några år tidigare.
Själv uppfattar jag Spöksonaten lite som en mindre sammanhållen och mindre lyckad variant av Strindbergs mest fulländade mästerverk – Ett drömspel (1901). När Mats Ek nu sätter upp detta, fortfarande rätt så underliga, stycke dramatik har det blivit ett (mar)drömspel, en mörk och makaber dödsdans med Bente Lykke Møllers kammarspelsenkla och tråkbruna scenografi som dansbana.
Det hus som direktör Hummel med hjälp av den andeskådande Studenten infiltrerar har här blivit till något av ett äldreboende från helvetet, som får skräckhistorierna från Carema att blekna i jämförelse. De intagna på detta spökboende är konsekvent misskötta av den allhärskande Kokerskan och skröpliga intill det nedbrutnas gräns. Mörka Damen har dock lyckligtvis försetts med en rullator.
Annars håller sig Ek hyfsat troget till texten. Hans mest uppseendeväckande tilltag är att han låtit könsneutralisera uppsättningen genom att låta större delen av de manliga rollerna spelas av kvinnor och de flesta av de kvinnliga av män. Ett lyckat grepp som förstärker det flytande drömska i texten, även om Etienne Glasers och Staffan Göthes Vita Dam respektive Mumie tangerar billig män-i-klänning-komik.
Då lyckas kvinnorna i manskostym bättre. Stina Ekblad har ju gjort det androgyna till ett av sina artistiska specialområden. Många minns nog Ismael i Fanny och Alexander eller svensk litteraturs urandrogyn Tintomara i Peter Oskarsons uppsättning av Drottningens juvelsmycke. Sin Hummel gör Ekblad till en rå människoätare, en klassisk Strindbergsvampyr. Malin Ek är i sin tur sminkad till närmast oigenkännlighet som den nästan dubbelvikte Bengtsson. Men det största förvandlingsnumret står ändå Gunnel Fred för. Hennes gestaltning av Översten, som vingligt försöker upprätthålla värdigheten, är kort sagt mästerlig. Avklädningsscenen mellan Fred och Ekblad är en dramatisk höjdpunkt.
Föga förvånande hör annars de koreografiska inslagen till uppsättningens starkaste stunder, ackompanjerade av skådespelarnas egna lite haltande men ändå förvånansvärt stabila orkester. Det uppstår en skör, nästan brusten, kvalitet i dessa åldringars dansnummer. Ek lyckas dansa fram ett mörker, men också en oväntad värme, ur Strindbergs spökerier. Ändå kan jag inte låta bli att känna, trots denna fina tolkning, att Dramaten inlett sitt Strindbergsfirande med en av titanens mer överskattade dramer.
John Sjögren
kultur@unt.se
Strindbergsvampyr. Stina Ekblad gör Hummel till en rå människoätare. Foto: Sören Vilks
Teater
Spöksonaten
August Strindberg
Dramaten, Stockholm, lilla scenen
Bearbetning: Mats Ek, Irena Kraus, Regi och koreografi: Mats Ek, Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller, Ljus: Erik Berglund, Peruk och mask: Barbro Forsgårdh och Thea Kristensen Holmberg, I rollerna: Stina Ekblad, Hamadi Khemiri, Thérèse Brunander, Yvan Auzely, Ana Laguna, Gunnel Fred, Staffan Göthe, Melinda Kinnaman, Jonas Bergström, Johan Holmberg, Malin Ek, Etienne Glaser, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Niklas Ek.