Kannibalism tycks vara ett fenomen som aldrig upphör att kittla människans fantasi. Detta att rent bokstavligt förtära en annan människa är en djupt symbolladdad handling, närmast oändligt rik på innebörder. I legenden om Sweeney Todd, Londons mest fruktade barberare på 1840-talet, kan man möjligtvis skönja en kritik mot tidens framväxande industrialism och kapitalism. Todd skär ju halsen av sina kunder, vars kroppar sedan hamnar i det fabriksliknande köket en våning under, där Mrs Lovett förvandlar dem till stans bästa pajer. Människan reducerad till vara.
I Stephen Sondheims och Hugh Wheelers musikal, som nu sätts upp på Stockholms stadsteater, är dock alla ambitioner att hitta några djupare skikt i berättelsen obefintliga. Detta är underhållning, ingenting annat. Och som sådan fungerar den. Regissören Tobias Theorell har skapat en generös uppsättning med en ensemble som jobbar fint tillsammans. Det hiskliga överspelet får man på sätt och vis ha överseende med. Det hör väl till genren. Peter Jöback är givetvis den stora stjärnan som de flesta kommer för att se. Och visst sjunger han bra, men spelet är stundtals i fyrkantigaste laget. Istället är det Vanna Rosenbergs charmiga men fullständigt skogstokiga Mrs Lovett som stjäl showen.
Med ”Sweeney Todd” har Stadsteatern skapat en säker kassako. Men man undrar ändå: Är det verkligen institutionsteatrarnas uppgift att syssla med den här allra bredaste typen av underhållning? Att man lika gärna skulle kunna befinna sig på en privatteater är egentligen det enda riktigt otäcka med den här föreställningen.