När Stefan Metz satte upp Niklas Rådströms bearbetning av Bibeln på Göteborgs Stadsteater 2012 var det nog många som på förhand undrade om inte såväl dramatiker som regissör tagit sig vatten över huvudet. Att göra en scenisk tolkning av böckernas bok är givetvis inte det allra lättaste. Uppsättningen blev också en ganska spretig och utdragen historia, som klockade in på närmare fem timmar. Dock en uppsättning som i sina bästa stunder formade sig till en intensiv och mycket vacker gestaltning av livets mångtydiga mirakel.
När regissören Åsa Kalmér nu gör sin tolkning av pjäsen på Stockholms Stadsteater har Rådströms bibelbearbetning koncentrerats ner till knappa tre timmar. I första akten har denna komprimering blivit ett problem. Här ges, i ett alltför uppskruvat tempo, ett slags snapshots ur första och andra Moseboken. Vi rör oss från skapelseberättelsen, via Abraham och fram till Mose död på randen av det förlovade landet. Det forcerade och fragmentariska gör att ingen enskild historia får tillräckligt med tid för att hinna djupna eller gripa tag. Det hela blir ganska platt och inte särskilt engagerande.
Då fungerar andra akten bättre. Här har Rådström brutit kronologin och låter ett antal bibliska röster blandas till en mångstämmig kör. Job, Jeremia, Jona och Jesus går in och ut ur varandras berättelser. Predikaren klagar över tomheten medan Paulus sjunger kärlekens lov. Genom alltsammans går Mannen och Kvinna från Eden. De kommer ifrån, längtar efter och förenas till sist med varandra. Alltihop slutar med en märklig scen med Jona i valfiskens buk, som samtidigt blir grottan på ön Patmos där Johannes fick sin apokalyptiska uppenbarelse. Livet och döden. Födelsen och förintelsen. Det är i ett slags motsatsernas mystiska förening som Rådström låter sin bibeltolkning mynna ut.
Åsa Kalmér och Ann Bonander Looft har skapat en sant biblisk scenbild; kärv men storslagen. Även den präglad av det livgivande kontra förintande: Eld och vatten. Den stora ensemblen, som också agerar musiker, befinner sig på scen i stort sett hela föreställningen och växlar mellan olika roller. Tillsammans skapar de en föreställning som stundtals glimrar till av liv och magi, men som alltför ofta får drag snabbspolad religionsundervisning.