En av Ibsens främsta uttolkare

Regnet skvalar i kulisserna redan innan ridån går upp när Berlinfestivalen Spielzeiteuropa som en av de sista arrangörerna hedrar hund­raårsminnet av Henrik Ibsens död. Regissören Stéphane Braunschweig har i ett samarbete mellan teatrarna i Frankfurt och Strasbourg med tyska skådespelare skapat en högkaratig tolkning av Gengångare, som i alltmer välslipade varianter gjort succé i Europa. Scenbilden, som inspirerats av Vilhelm Hammershøis gråstämda måleri, består av ett dunkelt tittskåpsliknande rum med tre höga vita dörrar och väggar av tyll. Genom det tunna tyllet träder ännu ett rum fram, en matsal med två stora fönster och ett bord med vita stolar och en kandelaber med brinnande stearinljus. Ljuset markerar hur dagen går mot brandröd solnedgång och blå skymning, innan allt svartnar.I Braunschweigs Gengångare träder vi allt djupare in i natten från det ögonblick då en klumpig pastor Manders gör entré med sin gamla portfölj och fumlar med fru Alvings radikala böcker på en av de vita stolar som följer oss genom föreställningen.Friederike Kammers Helene Alving liknar i första akten en staty i höghalsat svart, också hon hämtad från Hammershøi, men småningom mjuknar hon och när hon bekänner att hon velat att sonen Osvald skulle ärva allt av henne, intet av den syfilitiske fadern, lägger hon upp fötterna på stolen. I en scen i sista akt bär hon till och med en röd sjal över axlarna. Kammers exakta mimik gestaltar ett återhållet inre samvetsspel.Braunschweig intresserar sig mindre för att i Oidipusmytens spår avslöja ett förflutet, mera för begreppet livsglädje. Fixerade vid fadern-kammarherrens brott och misslyckanden kan varken fru Alving eller Osvald förverkliga glädjen. Daniel Christiansens Osvald, i moderna kläder, bland annat en röd pullover, är brustet lågmäld och står energiskt eftertänksam ofta i skuggan, blott partiellt belyst i Marion Hewletts experimentellt finstämda ljussättning. Ständigt vittnar han om sin ångest, ständigt om sin vilja att leva. Mor och son står varandra skandinaviskt fjärran, utom en kort stund i sista akt då de sätter sig bredvid var­andra på en av de vita stolarna.Genom att fru Alving berättar hela sanningen mister Osvald både tjänsteflickan Regine (avslöjad som hans halvsyster) och framtiden. Regines far, snickar Engstrand, besitter liksom Regine själv på sitt vulgära sätt större lyckokompetens, intet tvivel råder om den framtida verksamheten i det sjömanshem Engstrand grundar.Sin särprägel får iscensättningen genom Udo Samels oförliknelige pastor. Mörkt gråklädd med fäktande armar förkunnar denne stränge puritan sitt budskap om idealen. Hans envishet är det rytande barnets. Hans runda pykniska kropp vibrerar av den förför­delades ilska och kränkt lägger han händerna på knäna. Att Engstrand lurar pastorn, vad gäller orsaken till eldsvådan i fru Alvings barnhem, uppfört till makens minne, betyder föga. Kolerikerns auktoritet kvarstår och med fru Alving diskuterar han inte trosfrågor, eftersom hon inte har det rätta sinnelaget. Lysande är de scener där de båda antingen bredvid varandra eller på var sin sida av scenen kontrapunktiskt i sitt spel stegrar konflikten mellan fru Alvings inåtvända subtila självrannsakan och pastor Manders envetet prestigefyllda gottköpsmoralism.Regissören förför sin publik genom små tecken: alla dessa runda svarta hattar som herrar antingen har på sig, bär på, eller letar efter. Ögonblick med aktören mitt på scenen, liksom reliefartade bilder av skådespelare i profil, visar affinitet med aktstudier i det sena 1800-talets bildkonst. Flera enskilda scener, som Engstrands suveränt berättade skröna om branden, vittnar om exakthet i samarbetet mellan regissör och aktör. I slutscenen flödar ljuset in i matsalen mot en Osvald som i full insikt vänder sitt ansikte mot solen, medan hans mor, som aldrig når honom, står i det yttre rummet och räcker ut armen.Den Ibsenentuasist som inte hinner fatt iscensättningen någonstans i Europa kommer att kunna se den på tv eller video och förnöjsamt konstatera att den estetiskt ytterst medvetne Stéphane Braunschweig, som tidigare iscensatt Peer Gynt och Brand, med sin Gengångare definitivt visar att han tillhör de allra främsta bland Ibsens nu verksamma uttolkare.