En allvarligare Broberg

- Och vad har ni gjort sedan vi sågs senast, frågar Robert Broberg publiken vid onsdagens Uppsalapremiär på enmansföreställningen Kolla läget.Själv har han hunnit fylla 60 år och lite till, han har haft en tuff period med borelia efter ett fästingbett, han har upplevt sina föräldrars bortgång. Hans nya föreställning handlar om just detta, hur det är att befinna sig i övre medelåldern, krisa och göra några djupdykningar, men ändå komma på rätt kurs igen. Och fortfarande vara hungrig, som han sjunger i en av låtarna.Han inramas på scenen av sin naivistiska, egengjorda dekor med färgglada penselstreck, han är klädd i typiskt Brobergsk linneklädsel och med sin rufsiga kalufs har han alltjämt drag av en lätt disträ clownfigur som tycks leta efter något.Men tonen är allvarligare denna gång, gesterna mindre och humorn mer lågmäld, mer inkännande än ordvrängande. Föreställningen bygger nästan helt på ett knippe nyskrivna sånger som Broberg framför på gitarr, piano och någon gång mandolin, ett slags skisser eller infall, ungefär som han själv beskriver deras tillkomst. Eller man skulle kunna kalla dem små hoppfullhetshymner, i visans och bluesens form.I dessa sånger orienterar sig Broberg i den övre medelåldern, sjunger stillsamt om ynnesten att bli gammal och om konsten att stå ut med sig själv, men han kan också lägga i högre växel i en pådrivande Åderbrock´n roll, eller lägga ut självironiska slängar om längtan efter den perfekta kvinnan som ännu inte kommit, hon som ska fixa allt och själv inte ta någon plats alls.Självironin är ett återkommande grepp i dessa sånger. Artisten Broberg har distans till sin totala självupptagenhet, det ständiga navelskådande som blivit hans artistiska signum, som vi skrattar och ler igenkännande åt, och blir berörda av med lika delarpinsamhet och befrielse.Gilla läget är helt klart en föreställning som berör, i sina lekfulla betraktelser kring åldrande, ensamhet och livsmening, med en humor som stundtals hamnar nära ett slags leende resignation. Men som ofta i Brobergs scenkonst på slak lina finns det också brister.Sångerna kommer helt enkelt lite för tätt, och blir ibland mer parentetiska än inkännande. Jag hade föredragit mer luft mellan sånginslagen, mer av Brobergs oefterhärmligt vingliga mellansnack som nu inte riktigt får blomma ut.Och kanske blir det också lite för stillsamt, lite tunt emellanåt, även om de hämningslösa, absurdistiska infallen bryter fram i vissa stunder, t ex i den nämnda Åderbrock´n roll.Men publiken har han alltjämt i sin hand, han får den att göra oväntade saker, och när publiken på ett nästan rörande sätt övertar sången i Båtlåt är det som att cirkeln sluts i Robert Brobergs snart halvsekellånga karriär.