Den danske regissören Alexander Mørk-Eidem har de senaste åren gjort ett namn om sig med ett flertal lyckade föreställningar på Stockholms stadsteater. Nu har han gjort det igen. Den här gången iscensätter han Luigi Pirandellos metapjäs Sex roller söker en författare till en ytterligt egen och helgjuten föreställning.
Mørk-Eidem gör en humoristisk uppdatering av texten utan att undvika de teatervetenskapliga analyserna eller det som är pjäsens själva budskap. Mest innovativt är återbruket av regissörens tidigare succé, Tjechovs Tre systrar, varur föreställningen tar sin utgångspunkt.
Det är en riktigt rolig ingång, spelad med självironi av tonårsaktiga Josefin Ljungman, kaxiga Frida Hallgren, distanserade Ann-Sofie Rase, buffliga Gerhard Hoberstorfer och matchomjukisen Kristofer Fransson som alla i detta teaterns ”vuxendagis” tjafsar med regissören Niklas Hjulström som i sin tur tar ut sin frustration på regiassistenten Elin Söderquist. Det mesta liknar ”hela havet stormar” med en publik som kiknar av skratt.
Tills väggarna bokstavligen rämnar. Men också symboliskt: verkligheten viker undan för illusionen, där de vilsna rollerna träder fram ur mörkret. En liten grupp bortglömda roller, anförd av en helgjuten Lennart Jähkel som fadern, på jakt efter en författare för att få leva ut sitt drama, sin familjs oförlösta trauma. Det är ett magiskt ögonblick. Vackert och genialt. Som att kastas rakt in i armarna på dramats tillkomstår 1921.
Det är en hiskelig historia som inte minst den sexuellt utspelande dottern, spelad av en expressiv och lidelsefull Liv Mjönes, vill berätta. Och som till slut också lyckas fånga regissörens intresse och som driver undan skådespelarna och deras repetitionsarbete i periferin. Det är här Pirandellos diskussion, om vad som är verkligt och om vad som är kärnan i själva teaterns väsen, tar sin början.
Alexander Mørk-Eidem balanserar ämnet väl utan att det blir för tungt eller invecklat. Snarare finner sig snart hela ensemblen – och publiken – infångad i familjens öde. En tragik som ofrånkomligen måste få spelas för att få sin förlösning, föreställning efter föreställning, fixerad i samma mönster, samma manus.
Oföränderlig på ett sätt som verkligheten aldrig kan vara. Och på så vis verkligare än själva verkligheten, tycks Pirandello vilja säga.
Förvisso, för det finns inget annat ställe, åtminstone inte för mig, där nuet blir så närvarande som i teatersalongen, där verkligheten och livet blir så tydligt, likt i blixtbelysning. Allt blir så levande, fast man bara som publik sitter där, passiv men ändå som ett med det som sker på scenen. Om det är bra teater, bör väl tilläggas. Och det är kvällens föreställning. Det finns inget som skorrar, varje rörelse fångad av den rätta känslan, varenda roll är helgjuten, scenografin är magnifik. Ja, så fantastiskt som bara teater kan vara.