Det är Paris, glansen kring den åldrade stjärnan har alltmer börjat mattas och i ett skrikande vitt, närmast ljusterapeutiskt bländande scenrum, befinner sig den omsusade och älskade operadivan Maria Callas. Men hon har tystnat, hennes röst svikit henne. Endast ibland vågar hon i sin ensamhet testa sin rösts vingar, livrädd att någon ska höra henne. Tvivlet på den egna förmågan tycks till sist ha hunnit ikapp den annars så självsäkra stjärnan. För vad är sångerskan utan sin röst, konstnären utan sin konst? Vad är musiken utan dess publik, vad är ett liv om det förblir obesvarat?
Det är från detta mjölkvita rum och utifrån dessa frågor Lucas Svensson skrivit sin pjäs om Callas, ett slags biografi i monologform. Det är traditionellt och kronologiskt uppbyggt. Här redovisas allt det vi förväntar oss av en Callasbiografi: Uppväxten i New York, framgångarna på La Scala och Metropolitan, relationen till Aristoteles Onassis (som lämnade henne för Jacqueline Kennedy), samarbetena med Visconti och Pasolini. Det är tveklöst ett fascinerande stycke liv.
Det är dock denna biografiform som är pjäsens stora problem. Det blir helt enkelt för splittrat och stundtals mer redovisning än gestaltning. Men framför allt blir det för långt. Att hålla en monolog dramatiskt och dynamiskt levande i dryga två timmar är en stor dramaturgisk utmaning som här tyvärr inte helt bemästras. Föreställningen hade tjänat på att kortas och koncentreras. Jag hade gärna sett ett större fokus på konstnären Callas, snarare än på privatpersonen. Pjäsens bästa stunder är de där Callas kreativa processer undersöks. Scenen där publiken får ta del av det inre bildflöde som rasar i sångerskan under arbetet med Verdis Requiem är lysande.
Även den såriga relationen till modern, som speglas i pjäsens tema kring Medea, en roll Callas gjorde både på scen och på film, är intressant och hade kunnat fördjupas. Medea, den antika barnamörderskan, blir en bild av såväl Callas kärlekslösa mor som Callas egen barnlöshet och sorgen över denna som antyds i pjäsen. I båda dessa fall förblev hennes kärlek obesvarad.
Och Wolff då? Jo, han är imponerande som den högfärdiga men samtidigt sårbara Callas. Han har henne liksom i kroppen. Stolt, ändå lite klumpigt, rör han sig över scen, som försöker han upprätthålla en värdighet som när som helst kan brista. Det är subtilt och skickligt gjort. Wolff lyckas förena divans bländande yta med det mänskligt mörka djup som döljer sig därunder.
Wolffs förkroppsligande av Callas är föreställningens stora behållning och anledning nog att besöka Stockholms stadsteaters lilla scen i vinter.