Stig Dagermans skådespel Streber hör till de pjäser där det mesta som finns att säga redan står i pjästexten. Den handlar om ett arbetarägt kooperativ i bilbranschen. Fyra mekaniker har öppnat eget. De deltar gemensamt i besluten och delar på pengarna som kommer in. Ledstjärnan är solidariteten, klassammanhållningen och drömmen om ett rättvisare samhälle. Men det blir inte som man tänkt. En av medlemmarna vacklar i sin tro på kollektiva lösningar och går bakom ryggen på de andra. Det här dramat rymmer både svek och förräderi. Men också ond bråd död. Författarens syndikalism, som blivit ett eget begrepp på den politiska kartan, utgör den ideologiska bakgrunden.
När Dramaten nu sätter upp pjäsen på Målarsalen är scenen, signerad Sutoda, utformad som en stiliserad bilverkstad. Portarna öppnas och stängs i höjdled, ett starkt sken slår mot publiken som från en svetslåga. Under spelets gång täcks väggar och fond av ljusa stänk och svarta ytor, som hos en oljedoftande arbetslokal. Där finns Mattias Silvells Blom, initiativtagare till projektet men med andra mål i sikte. Christopher Wagelins John påminner mest om en gråsosse från förr. Rasmus Luthander är hetsporren Åke med cirkusdrömmar. Och Johannes Wanselow slarvern Pelle, hemfallen åt sprit, kortspel och fruntimmer.
Friktionen i Olle Janssons uppsättning uppstår, när ideologin krockar med verkligheten. Och när rollerna, var och en för sig, möter en vardag där den politiska övertygelsen ger liten vägledning. Fru Blom och Fru Nilsson, som bägge görs av Nina Fex, är för sin del pragmatiker, som känner av oron i luften och företräder en mera familjenära hållning. Emma Mehonics Inga är den unga livstågans representant. Hon blir både lurad och utnyttjad i en värld där orden är mera ihåliga än någonsin. Den som drar nytta av detta senare är Blom, som avancerar till föreståndare. Med hjälp av tonfall, kroppsspråk, minspel och sättet att röra händerna gör Mattias Silvell honom så misshaglig det bara går. De andra däremot väcker både respekt och sympati.
Ändå har det inte blivit någon enkel eller entydig uppsättning. Hos alla rollerna finns, mer eller mindre, tydliga spår av kontaktbehov, ensamhet och längtan. Dessutom en social bakgrund som ingen kan komma ifrån eller sätta sig över. Olle Jansson intar en varsam attityd i sin regi. Han avstår från att moralisera eller döma. I stället blir det medmänskligheten och empatin som får sista ordet. Det sättet att handskas med Stig Dagermans text gör, att den här föreställningen har en mänsklig nivå, som det är svårt att inte tycka om.