Elviskväll med stort hjärta
Göran Engman är i sitt esse vid en julshow som fyller Uppsala stadsteaters Stora scen med åtskillig värme och ett stort hjärta, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Göran Engman underhåller med stort hjärta i sin julshow.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Själv anländer Göran Engman med tåg. Men sedan handlar det allra mesta om Elvis Presley och dennes många odödliga sångnummer. Några av kvällens inslag har direkt julanknytning som White christmas och Stilla natt. Annars är det huvudsakligen fråga om den närhet och gemenskap som julen sägs vara ett uttryck för, men som inte alla gånger får någon motsvarighet i verkligheten. Att den uppstår under programmets gång mellan scen och salong behöver dock ingen tvivla på.
Göran Engman hör till de skådespelare som gärna kryddar sina roller med en glimt i ögat. Det finns mycket av det. Samtidigt intar han en både ömsint och generös hållning till sin publik. Där har han hittat en absolut egen stil. Han vidgår gärna sin osäkerhet, sin rampfeber och tafflighet så där i största allmänhet. Det är inte alltid tankarna förs till sitt slut. Så gör en människa utrustad med ett stort hjärta. Fast ibland undrar man om det inte i själva verket är en genomtänkt strategi. Det fungerar dock och för publiken spelar det mindre roll. Den är gärna med på noterna.
Och märkligt vore annat med en kväll fylld av de slagnummer som många kan utantill. Göran Engman efterliknar men försöker varken imitera eller konkurrera med originalet. Det är ett klokt och sympatiskt grepp. Den som lyssnar fyller ändå själv i vad som fattas. Och så går det på med välljudande doadamer, skönsjungande kören The Dreamers och en förunderligt skicklig och samspelt orkester under ledning av Kettil Medelius. Den senare lägger sig i, faller i talet och visar sig vara ett bra bollplank. Alltmedan de välkända sångerna avlöser varandra. Från See see rider via King of the whole wide world, Heartbreak hotel, Return to sender till Suspicious minds och American trilogy. The wonder of you hör till de nummer som drar ner starka applåder. I How great thou art tar Engman i sitt esse tillvara allt vad hans röst förmår i basregistret. Suspicious minds framförs med en helt osannolik koreografi. Den har inslag av stretchning, som gör det nödvändigt att efteråt trycka tillbaka magen på plats. Min egen favorit blir den vemodiga balladen In the ghetto. Det är lika mycket kroppsspråk och mimik som gester som styr det här framförandet, där Göran Engman fyrar av det för årstiden passande ena glimrande tomteblosset efter det andra.
Göran Engman är om inte kung av hela vida världen, som i sången, så ändå scenens suverän kvällen igenom. Och vi sitter där, vi medelålders ungdomar, och mår riktigt gott.