Elsie Johansson kan det här också. Egentligen är det ingen överraskning för den som följt hennes författarskap. Redan romanen Kvinnan som mötte en hund var en själsskildring, där hon begav sig ut på de djupaste vatten i hägnet av en livskris. Likaså har Tå-Pelles stuga på åsen i Nancysviten flera kamrar än de omedelbart synliga. Där handlade det inte enbart om att hålla den värsta materiella nöden ifrån sig. Utanför dörren stod skammen som en stenbumling och blockerade framkomligheten. Vägen till ett värdigt liv var inte självklar. Studierna var ett sätt att nå dit. Och diktarådran. Därutöver den tåga som hämtade sin kraft ur modet att leva. Under diktarbanans gång, sedan dess, har uppbrottet ur de små omständigheterna lett till, att Elsie Johansson kanske mera än annat blivit självförminskningens vedersakare.
Nu visar Uppsala stadsteater hennes första pjäs, debuten som dramatiker vid mogen ålder med föreställningen Hjärterhus med premiär i lördags. Här står det inre livet i förgrunden. Det lyfts fram med en efter hand alltmer tilltagande kraft. Elsie Johansson är själsskildraren som inte räds vare sig skamligheter eller fula ord. Hon sätter sig över all måttfullhet, hämningar och åtskilligt av det som hör till det passande. I hennes pjäs är det mycket mera som står på spel än att det kan inordnas i några på förhand givna eller avgränsande mallar. Det gäller människoliv, som tidigt letts in på banor där fortsättningen inte haft mycket att sätta emot de skevheter som fanns där redan från början.
Hjärterhus är ett uppgörelsedrama med två personer, som en gång stått varandra nära men som sedan mer eller mindre försvunnit från varandras horisont. Och som möts flera decennier senare. Den ena är Barbro, konstnär med många tillfälliga relationer till olika män i bagaget. Hennes bakgrund är ett arbetarhem, tidigt giftermål, barn och en make som omkommit i en trafikolycka. Den andra heter Mary och hade som barn till ortens fabrikör en gynnsammare start. I det hem hon växte upp var dock reglerna stränga och kompromisslösa, de varma känslorna sällsynta och lydnaden och självkontrollen det som bestämde umgänget. Det är ett av skälen, men inte det enda, till att hon valt att viga sitt liv åt en klosterorden och bli nunna. När de träffas är det i ett gammalt bönhus, numera ombyggt till Barbros ateljé. Inte bara ett kors och ett lysande Kristusporträtt på väggen vittnar om det förflutna. Alla böner, all förtvivlan, allt hopp och även de gamla väckelsesångerna sitter kvar i väggarna. Som ett arv från dem som här en gång hade sitt andliga hem.
Utan att på något sätt ge sig in på teologiska spörsmål låter Elsie Johansson en kristen grundton vara fundamentet för en pjäs, som har en övergripande existentiell räckvidd. Det är omöjligt att inte imponeras av hur lyhört och fingertoppskänsligt den hälften så gamle regissören Sunil Munshi lyckats hitta denna bärande ton för sin instudering. Dagens sekulariserade Sverige brukar annars ha svårt för sådana nyanser. Ett särskilt plus också till Camilla Thulins dräktskapelser med en uttrycksfull symbolisk utstrålning. Det här är ingen pjäs som avbildar någon verklighet vi är vana att se. I stället utspelar den sig i gränslandet mellan dröm, fantasi och andlighet. Det får till följd att rollerna i föreställningen blir alltmer genomskinliga i takt med att tiden går. Det är deras inre hemligheter, minnen, drömmar, allt ouppklarat och oförsonat som bestämmer handlingen. Lager efter lager lyfts av från de båda vännerna i en räcka avslöjanden. Även det är ett berättargrepp som Sunil Munshi avlyssnat med stor precision.
Det betyder också att den här föreställningens bägge personer lika gärna kan tolkas som olika sidor eller medvetandet hos en enda människa. Konstnären Barbro är diktaren, som under största möjliga frihet lever ut hela sitt register av tillåtna och förbjudna känslor. Medan hennes motpart Mary är den till det yttre välanpassade samhällsmedborgaren, tillyxad i överensstämmelse med omgivningens och det goda uppförandets krav. Det är ingenting mindre än en revolt som efter hand kommer till stånd, när de återser varandra. Gränserna vidgas både utåt och inåt, oläkta sår bringas i dagen, det utbyts förtroenden. Bevekelsegrunder som ingen av dem tidigare velat kännas vid blir synliga. Begrepp som förlåtelse och synd får en ny innebörd. I en av pjäsens mest laddade scener, alldeles efter det att det mest plågsamma ur det förflutna blottats, möts rollerna på en stolsdyna rygg mot rygg. Här finns för några ögonblick en ömsesidighet, som signalerar stråk av försonlighet, både aktörerna emellan och i förhållande till en av människorna själva bestämd världsordning.
Medan hela denna process pågår, uppnår de bägge medverkande, Anna Carlson som Mary och Monica Stenbeck i rollen som Barbro, med sina skådespelartalangers allra rikaste och mest finstämda register en mästerlig balans mellan frågornas tyngd och deras olika mänskliga genomslag. Och det är hos dem och deras förmåga att göra Elsie Johanssons mångbottnade text till sin egen, som Hjärterhus förvandlas till ett mäktigt och gripande själsdrama, vibrerande av liv.