Elegant modernt på klassisk grund

QUARTET#11. Koreografi: Örjan Andersson. Scenografi och ljus: Jens Sethzman.Musik: Dmitrij Sjostakovitj Stråkkvartett nr 11. Musiker ur Kungliga Hovkapellet.THE GREY AREA. Koreografi: David Dawson. Musik: Niels Lanz. Kostym: Yumiko Takeshina. Ljus: Bert Dalhuysen.DOBLE CONCERTO. Koreografi: Christopher Hampson. Musik: Francis Poulencs Konsert för två pianon och orkester. Scenografi och kostym: Gary Harris. Ljus: Marc Cooper. Kungliga Hovkapellet. Dirigent: Gary Berkson. Anna Buchenhorst och Per Rundberg, piano.Den moderna dansen tar mark även inne på Operans scen i och med föreställningen Anderson Dawson Hampson. I Stockholm har man annars kunnat se denna dansyttring mest på Moderna Dansteatern och Dansens Hus. Det mest anmärkningsvärda med den inledande dansen, Örjan Anderssons Quartet# är dekor och ljus. En solgul fond, liksom förkrympt, ett gult litet dansgolv och en ljussättning där ljuskäglorna ibland kommer från sidan ger säregen koncentration till en mindre del av Operans stora scen. Stråkkvartetten sitter med på scenen och dansarna uttolkar bokstavligen Sjostakovitj vemodiga stråkkvartettmusik. Det är en höstlik känsla de förmedlar mot det gula. Stycket känns allvarsamt, rörelsespråket är ganska typiskt modernt med dansefötterna stadigt mot underlaget i mjuka skor. Kanske ändå inte det mest expressiva eller udda den flitige Örjan Andersson gjort.Snabbt och dynamisktDavid Dawsons koreografi till The Grey area har prisbelönats flerfaldigt. Här domineras den högra sidan av scenen av ett betongfärgat stort sidostycke. Dansarna har florstunna dräkter som fladdrar mot trikåerna när de rör sig energiskt, snabbt och dynamiskt i ett slags motargumentation till den långsamma musiken. Musiken, som lär ska vara samplingar av Bachs solosonater för violin, kan beskrivas som elektroniska klanger där var och en av tonerna är jättelång och ibland försedd med glissando eller ett dovt muller i bakgrunden.Metallisk gråskalaDet kanske verkar rörigt men kombinationen är överjordiskt vacker. Dansen blir till en bilddikt med allt det gråa, skira tillsammans med musikens klanger och de tekniskt avancerade rörelserna i geometriska kompositioner. Metallrör i plockepinnformationer hänger i fonden när Christopher Hampsons Double Concerto dansas. Dansarna bär tåspetsskor och klassiska balettkostymeringar i metallisk gråskala.Snygg räddningPremiärkvällen sker det som bara inte får ske. Danssolisten Jan-Erik Wikström skadar sig, stortåsenan går av och föreställningen avbryts. Men orkestern spelar upp igen och så småningom intar dansarna scenen på nytt i en provisorisk koreografi utan Wikström dirigerad av Hampson själv i kulissen. Det är en fantastiskt snygg räddning och man får faktiskt en aning ändå av vad denna dans skulle kunnat ha varit - även om Jan-Erik Wikströms utlovade kraftfulla lyft av den andra solisten Marie Lindqvist saknas. Stycket koreograferades för just Jan-Erik Wikström då han verkade vid English National Ballet i London och han har dansat den flera gånger på olika håll i världen sedan urpremiären 2001.Lätt och virtuos handElegansen, vars kylighet understryks i allt det metalliska, är likafullt imponerande. Det är modern dans som vilar tydligt på klassisk grund förmedlat med ett lätt stråk av humor. Kungliga Hovkapellet framför Francois Poulencs musik därtill med lätt och virtuos hand.Dragos Mihalcea kommer att ersätta Jan-Erik Wikström och ingen föreställning behöver ställas in. Men det är kort speltid för Andersson Dawson Hampson, föreställningar ges 9, 11, 12, 15, 18, 20, 23 november.