Efterlängtad återkomst

Under arkiveringen av sina gamla verk kände den nyblivne danskonstprofessorn att no-no var värd att återkomma till. Han har därför gjort en nyuppsättning för sju dansare från Helsinki Dance Company. Från originalversionen är det mesta bevarat och två dansare är kvar sedan 1996.
En låg bänk inramar scenen, som ligger i mörker. På bänken sitter redan innan spelet börjar en svartklädd man med svart hög hatt. Tre dansare i svart och vitt rör sig runt varandra i mjuka rörelser. I bakgrunden hörs ett svagt dunkande maskinljud.
Medan den svarte mannen långsamt vandrar ovanpå bänken mot kulissen kommer ytterligare tre dansare ljudlöst in. Koreografin är avspänd och stillsam. Armarna gör böljande rörelser runt huvudet. Ömma famntag och höga lyft avlöser varandra. Det är vackert och drömlikt. Musiken skiftar från orientalisk till nordafrikansk.

Stämningen blir alltmer suggestiv och magisk. En nunna från Libyen sjunger med klagande toner. En ensam svartklädd och ljushårig kvinna vacklar in från kulissen och tar sig krampaktigt över scengolvet. Slutligen faller hon ihop. De övriga vilar på bänken. Mannen med den höga hatten kommer in igen. En dansare med krumma baggehorn smyger hotande vid scenens kortsida. Trion, solon, duetter och gruppdans avlöser varandra i ett mjukt och harmoniskt rörelsemönster. En av dansarna faller till golvet. Någon breder ett skynke över honom. Mannen i den höga hatten, måhända döden själv, tänder ett ljus på hans kropp.

Slutscenen är magnifik. Framför en liten glaslåda med ett djurkranium utförs en rituell dans. Männen med bara överkroppar och arabiska skrivtecken på bringan bär knäkorta vida svarta kjolar. Kvinnorna bär samma kjolar och svarta överdelar. Till hetsig musik dansas rytmiskt med stampande steg och svängande armar. Den geniala ljussättningen av Jens Sethzman bidrar till det magiska intrycket av no-no. Kenneth Kvarnströms återkomst som koreograf är efterlängtad.

Efterlängtad återkomst

DANS. Kenneth Kvarnström är tillbaka på Dansens Hus, men nu som koreograf med egna verket no-no. Efter den bejublade urpremiären 1996 i Helsingfors anses den vara en modern klassiker.