Först tänker jag att jag helt saknar humor. Eller att alla andra i publiken värmde upp med Youtubeklipp innan de gick hemifrån. Showen börjar med att man hör om en stressig resa från Japan till Uppsala i högtalarna. Bröderna hoppar på ett plan mot Sverige. "Välkommen till flight XXX mot Guatemala" säger piloten. Alla i Uppsalapubliken vrålskrattar. Jag gruvar mig för resten av kvällen.
Mina farhågor är dock överdrivna. Det tar sig även från min del. David Collins och Shane Dundas är lika bra på att göra lustiga ljud med munnen som Larvelle Jones i Polisskolanfilmerna och de är roligare än Rowan Atkinson när de gör mimscener. Även om originaliteten ligger efter Mr Bean.
Att skoja om att klämma finnar framför badrumsspegeln och kissa på toasitsen har ju gjorts förut. Att parodiera Robert De Niros klassiska You talkin' to me-scen från Taxi Driver är inte heller superfräscht. Australierna gör det dock så bra att de till och med kommer undan med att härma asiatiska kampsportsfilmer.
En förklaring till att det fungerar är att duon aldrig bara staplar simpla humorsketcher på varandra. Den röda tråden genom hela föreställningen är driften med det reella och fantasin och lekandet med fantasins gränser. Den röda tråden i själva utförandet är upprepningar, som tillsammans med bruket av välkända populärkulturella fenomen som Rockyfilmer, Arnold Schwarzenegger-engelska och Stjärnornas krig-scener gör en hypereffektiv show som dock blir lite tröttsam i längden.
En hel del skämt skulle vinna på att inte kramas ur till det allra sista skrattet. Fast en show som är anpassad för hela familjen måste förstås vara tydlig. Och som familjeshow, som ska passa så många som möjligt, är den svårslagen. Den som inte gillar humorn kan häpnas över ljudeffekterna. Den som inte förstår engelskan så bra kan skratta åt mimiken.
Det är bredheten som tagit dem till David Letterman och Jay Leno och som gör att de säljer ut Operahuset i Sidney. Tillsammans med bemästrandet av sin, klyschorna till trots, unika gren på Humorvärldsträdet.