Kanske är det samtidens vurm för kungahusen, från Tudor till Bernadotte, som bidragit till att bringa Friedrich Schillers "Maria Stuart" åter till Dramatens stora scen. Senast det begav sig var i Ingmar Bergmans regi 2000, mitt första besök på nationalscenen. Då stod de rivaliserande drottningarna, Pernilla Augusts Maria Stuart och Lena Endres Elisabet, i fokus. Frankfurter Allgemeines kritiker var inte ensam att låta sig förföras av de två aktriserna som påstods ha förvandlat en unken gammal klassiker till modern teater.
I Peter Konwitschnys version står monarkerna än mer i centrum. Systrarna Stina och Ylva Ekblad spelar inte bara dessa maktlystna regenter – mellan stöldgods och arvslotter, domare och mördare – utan under hela första akten också alla andra roller.
Där Bergman arbetade med ett stort känsloregister, med musiken som förförande element, skalar Konwitschny av, distanserar. En massiv grå avgrund bildar fond till ett gällt, nutidsaccentuerat rollspel. Stina Ekblads Maria Stuart, den katolskt och i Frankrike lättsinnigt formade, står anklagad för mordet på sin make, men det egentliga skälet är att hon gjort anspråk på kusinens tron, den stramare Elisabet, som i sin tur har att välja mellan fruktan för sitt eget liv eller att verkställa Stuarts dödsdom. De närmaste har fullt upp med dubbelspel och planer om fritagning.
Det är en avsevärd utmaning systrarna Ekblad ställs inför. Efter en del premiärnerver, och inledningens medvetet förströdda inramning, ökar skärpan och aktriserna hittar rätt i sina rollbyten. Särskilt Stina Ekblad, här inte bara med sitt knivskarpa tonfall, utan också i en explicit fysisk gestaltning. Hennes nummer som den knäböjande greve Bellievre tillhör ett av kvällens stora. Effektfullt blir det även när ridån för andra akten går upp och scenen fylls med hela skådespelararsenalen och tillhörande kostymer. Även om det sker motvilligt från Stuarts sida. När upploppen rasar och gevärssalvorna smattrar utanför palatset är det hög tid att slopa maneren.
Schiller kräver sin publik och frågan är om Konwitschny ens vill få oss medryckta. Likafullt tecknas här en vacker bild av en tröstlös statsapparat, en veritabel nedmontering och demaskering av maktens fula ansikte, ifrågasatt och ur led med tiden, och också med en drift av vårt kungahus. Bullor från påven blir så bullar i munnen på en monark som (medvetet) snubblar på orden - ganska lustigt. Drottningarna, slutligen lika intill förväxling, normaliseras i förhållande till omgivningen och går från maktfullkomliga till genuint ointresserade, över kaffe och en försonande cigarett. Från att spela alla rollerna själva går systrarna Ekblad till att inte axla någon mantel alls.