De är så olika, men ändå lika, Björn Gustafsson och Henrik Schyffert. Den ene är svårgreppbar och lite omständlig, den andre stabil och kontrollerad. Den ene fortfarande ung och valpig, den andre gråhårig och belevad.
När duon gjorde entré på Konserthusets stora scen under fredagskvällens tidiga föreställning dröjde det dock inte länge förrän man insåg vad de faktiskt har gemensamt: båda är fullblodsironiker, fast från olika generationer.
Björn Gustafsson är spelevinken som man inte riktigt vet var man har, som är nervös, eller möjligen spelar nervös och som låtsas att han inte har kontroll över vilka halvcyniska uttalanden som undslipper hans läppar.
Henrik Schyffert däremot framstår som säkerheten själv. Han småskämtar spontant med publiken på första raden och växlar sedan obemärkt över i välskrivna, referenstäta monologer som han framför utan att någonsin staka sig eller darra på manschetten.
Även om de drev friskt med varandras svagheter till en början så blev det tydligt vilka roller de har gentemot varandra. Schyffert agerade storebror och uppmuntrade lille Gustafsson att ta för sig, att slå sig i slang med publiken, något Gustafsson väl i ärlighetens namn lyckades si så där med.
Efter den inledande dialogen var det Björn Gustafssons tur att ensam hålla en längre stand up-monolog, som började ganska darrigt.
Efter hand kom den västsvenske lintotten emellertid i gång ordentligt och ”tjôtade” på i ett sorts ostoppbart flöde som gjorde att publiken inte hade en chans att smyga in ens en liten applåd.
Gustafsson drog en lång men smart berättelse där orden ”han” och ”hon” hade byts ut mot det könsneutrala ”hen”. Genom att stryka fördomar medhårs lyckades han ändå ganska snart avslöja könstillhörigheten hos karaktärerna.
Han redogjorde också för en hejdlös kedja av händelser som mynnade ut i att Måns Zelmerlöw fastnade med ena pungkulan mellan två plankor, innan ”Monique” från Fångarna på fortet slutligen kunde lirka ur testikeln.
Schyffert å sin sida skämtade ur sitt medelålders medelklassperspektiv om bergvärme, parmiddagar, Gudrun Sjödén-klädda kulturtanter och sitt personliga hatobjekt Jan Björklund (FP).
Det var en skakig men bitvis briljant Gustafsson-halvlek som följdes av en betydligt mer pålitlig Schyffert-halvlek med en väldigt hög lägstanivå.
Det var också en spännande humormatch där motståndarna hade helt olika spelstil och den slutade 5-4 till Schyfferts favör.