Tom Kempinskis pjäs Duett för en kan katalogiseras under den slitna och överanvända avdelningen modern klassiker. En kategorisering och status som Kempinskis duett, med succéer på såväl West End som Broadway, och med uppföranden i närmare femtio länder, trots allt får sägas leva upp till.
Filmatiseringen med Julie Andrews och Max von Sydow har givetvis också gjort sitt därtill. Kempinskis pjäs är inspirerad av den världsberömda cellisten Jacqueline du Pré som drabbades av ms, tvingades ge upp sin karriär och leva de sista femton åren av sitt liv i rullstol. I sin pjäs har Kempinski bytt ut cellon mot fiol och satt konstnären, här vid namn Stephanie, i händerna på en psykiatriker. Dramat består helt enkelt av några av Stephanies sessioner hos den kliniska psykologen och skildrar den sjukes kamp och väg mot acceptans.
Psykologens mottagningsrum är så klart en perfekt spelplats för ett drama om rannsakan, insikt och försoning. Och Stephanie, som skapat hela sin identitet kring sitt konstnärskap, vilket när sjukdomen angriper tas ifrån henne, är en lika perfekt patient. Det är med andra ord upplagt för drabbande teaterterapi. Men analysen på Dramatens lilla scen tar aldrig riktig fart och den renande effekten uteblir. Det börjar trevande, lyfter först ordentligt i andra akten och just som det känns som om det verkligen ska börja, som om terapin på allvar ska fördjupas, ja då är det slut.
Det måste dock sägas att Melinda Kinnamans gestaltning av Stephanie, efter den lite famlande inledningen, blommar ut till en mycket imponerande rolltolkning. Kinnaman fångar inte bara den ms-sjuka kroppens symtom och rörelser (eller snarare brist på rörelser) på ett väldigt skickligt sätt. Hon gör även, eller kanske framför allt, den psykiska processen ytterst trovärdig. Utvecklingen från uppgiven förtvivlan, via vredgad förnekelse, till närmandet av försoning gör Kinnaman, utan egentliga större teatrala åtbörder, oerhört övertygande. Som enmansföreställning är det stundtals lysande. Ja, Kinnaman riktigt briljerar emellanåt. Det är som duett det brister, i samspelet mellan Kinnaman och Reine Brynolfssons psykolog.
Underligt nog, med tanke på textens tema, är det saknaden av musikalitet som är föreställningens största problem. Dialogen finner aldrig den där så nödvändiga rytmiken. Alltför ofta saknas timingen i replikskiftena och det uppstår aldrig någon riktig dynamik, inget verkligt liv i föreställningen. Kanske har det med obalansen mellan rollerna att göra, med den mycket otacksamma roll som Brynolfsson här fått sig pålagd; psykologens anonyma roll som ett slags opersonligt bollplank. Den stämsång som ska flätas mellan de två rollerna framstår mest som två ojämnt fördelade solon. Till slut blir det precis som pjästiteln antyder, duett för en.