De dubbla budskapen och ironierna flödar, sorgen och desperationen trängs med varandra i Harold Pinters pjäs Ingen mans land, torsdagspremiär på Stockholms stadsteater. Här står två mytomaner mot varandra i kamp om ett herravälde som gäller vem som har företräde till verkligheten. Peter Haber och Lars Lind har som rollgestalterna Spooner och Hirst en akt var till sitt förfogande. Lena T Hansson lägger i sin regi tyngdpunkten vid dramats makttema.
Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen gör de båda skrytmånsarna Foster och Briggs. Scenografen Peter Holm har bytt ut originalets bibliotek mot en veranda med stora, genomsläppliga fönster. Så är det också till pjästextens spel med grumliga bevekelsegrunder och undangömda syften som publiken har full insyn. Det kan behövas i en föreställning, där orden döljer mera än de uppenbarar.
Lars Linds Hirst är den av de båda som är mest tillknäppt och mån att inte släppa någon nära. Bakom hans jagförsvar finns ett liv som förlorat all styrfart, gått i stå och tappat kontakten med sin levande puls. Peter Haber är som Spooner desto mera talträngd i sin vältaliga svada och sina ordmassor, men framstår även han som en människa som blivit främmande för sig själv. Under skeendets gång försöker de bägge kombattanterna skaffa sig övertag över varandra. Ingen av dem är dock särskilt väl rustad för ett sådant envig. Det förflutna är lika avlägset som svårt att få något grepp om. Minnet är en mångtydig storhet och den eventuella framtiden bjuder på än mer ovisshet.
Lena T Hanssons instudering har i hög grad blivit en skådespelarnas föreställning. Peter Haber låter i sin storslagna rolltolkning hela scenrummet bli en ekokammare för ett misslyckat livs utanförskap. Hos Lars Linds Hirst synliggörs på ett motsvarande sätt en inombords belägen, steril tillvaro, som fortgår utan mening i förstelning och ensamhet. Det ömsesidiga beroendet som växer fram under handlingens gång ger en tydlig anvisning om pjästitelns närhet till de själsliga landskap som brukar förknippas med föregångaren Samuel Beckett. Och i den riktningen pekar också Nils Gredebys lediga nyöversättning, som mycket effektfullt tar fasta på även den humor som den här föreställningen rymmer.