Hedersbegreppet har på senare tid både blivit extremt laddat och förblir obarmhärtigt aktuellt.
Bara under den senaste veckan har Arkan Asaad släppt sin bok Stjärnlösa nätter om hedersproblematiken ur ett manligt perspektiv och åminnelsedagen för mordet på Fadime Sahindal, vars öde har kommit att utgöra affischnamn för det hedersrelaterade våldet, var bara häromdagen.
Utgångspunkten på Gottsunda Dans & Teater är, befriande nog, inte vad heder är för ”dom andra”, utan heder ur ett antropologiskt perspektiv. Heder är ”ett begrepp för andra människors uppskattning av en människas personliga värde och sociala status. Hederns syfte är att bevara ordningen i en grupp, i ett samhälle” (saxat från hemsidan).
Inför denna danspjäs har man låtit högstadieelever ge sin förståelse för vad heder är: kultur, krig, sex, kungar och trafikregler är några förslag som har kommit upp. I fonden projiceras ögonpar som ständigt och ihärdigt granskar oss i publiken, och på sidan av scenen får elden stå som symbol för kulturen i den franska antropologen Claude Lévi-Strauss anda. Heder som ett sammanhållande kitt för ett samhälle är en premiss som ständigt finns närvarande under hela föreställningen, likaså hur den upprätthålls genom vaksamma blickar som håller koll på att man inte fuskar (om ingen märker att man fuskar räknas det inte!) eller avviker på andra sätt ifrån normen.
I koreografin leker man mycket med blicken och var publiken ska rikta den. Slyngeln bredvid mig som trots förmaningar inte stängt av sin telefon lyckas dra till sig mina förmanande blickar. Sedan reser han sig plötsligt upp och klättrar ner genom bänkraderna. Han tillhör ensemblen och jag skäms för att jag gick rakt in i fällan. Vid ett annat tillfälle står samtliga tre dansare i var sitt hörn av salongen och på så sätt tvingas åskådaren att ta ställning i sin roll och bestämma åt vilket håll man ska rikta blicken. Jobbet med koreografin och behandlingen av rummet är mycket väl genomtänkt och utfört. Dansen är ingen sköndans, utan både expressiv och explosiv. Elise Johanssons sång och musik lyckades förmedla en känsla av primalt ursinne och förde inte alldeles osökt tankarna till Janis Joplin.
Över lag är det en mycket fysisk föreställning baserad på väldigt lite dialog. Det är inte heller en regelrätt historia som framförs, utan mer en associationslek baserad på musik och rörelse. För en publik som består av högstadieungdomar som går på teater med skolan kan detta bli övermäktigt och minst sagt lite mastigt. Trots en tuff publik lyckades man emellertid att inte tappa modet och upprätthöll intensiteten i spelet och faktiskt göra en uppvisning i hur man förmedlar konst till ungdomar utan att för den sakens skull vara förminskande.
Fotnot: Genom andras ögon visas både som skolföreställning och som offentlig föreställning på Gottsunda Teater fram till lördag 5 februari.