Ett plastskynke är spänt från golv till tak diagonalt över scenen. En sidvägg är en mjuk spegel. Det är mörkt och dimmigt när två människor kommer in på scenen. Pojken, spelad av Sebastian Sporsén, ledsagas av en gränsvakt, gestaltad av Andreas Strindér. Gränsvakten säger att de befinner sig i Norra Ödemarken och att här låg tidigare en plats som hette Gottsunda.
Men inledningsvis är det svårt att höra vad de säger, då duons spel är något forcerat. Deras relation förblir gåtfull. Är pojken kanske kidnappad? När flickan, spelad av Emilia Roosmann, dyker upp på scenen gör hon det som om hon vore i pojkens dröm. Eller kanske han är i hennes.
Till upplägget påminner pjäsen om skräckfilmen "The Others". Leken med spegelvärldar, talet om "de andra" och frågan om vem som egentligen är spöke känns igen. Men pjäsen ger inte riktigt lika många kalla kårar, trots sin allvarsamma och dystra civilisationskritik.
Det spretar dessvärre en del i handlingen och den är sällan glasklar. Snarare surrealistisk. Ungefär som i August Strindbergs "Ett drömspel", återkommer teman och repliker. Som till exempel flickans pappas tjat om att hon ska lägga sina kläder i tvättkorgen så fort deras samtal börjar komma in på väsentligheter.
Man ska väl inte underskatta mellanstadiebarn,pjäsens målgrupp, men en hel del i föreställningen tror jag kan gå de flesta förbi (fast inte föräldratjat om kläder, där är nog igenkänningsfaktorn hög). Däremot lämnar nog föreställningens dunkelt dystopiska stämningar ingen oberörd, oavsett ålder.