Framför allt är det mesta teater och dans. Mats Ek lyfter fram ett drömspel som i sina bästa stunder är teater på teatern. När repliken ?det mörknar? hörs skruvar portvakterskan ned belysningen och ibland speglar man sig i ett vitt papper. Aldrig förut har vi sett den idylliska scenen mellan Han och Hon gnistra med sådan skämtsam magi som i Joaquín Munoz och Cecilia Olsens gestaltning. I kostymer erinrande om italienska komedianter sjunger han sina repliker som arior, medan hon låter ballerinans perfekta steg och poser slå över i komik och placerar foten på partnerns axel.
Kolbärarscenen med Yvan Auzely och Stalle Ahrreman börjar litet trendigt, återgiven via kamera i en tv-apparat, men när dansörerna väl kommer fram till rampen tar de salongen i full besittning med en intensiv fysisk närvaro, så mycket mer talande än den text om rasism i USA som Ek kompletterat Strindbergs drama med. En annan nyckelscen är episoden med Fula Edit (Nathalie Ruiz) som här blivit dansare och söker gemenskap genom att knacka folk på ryggen och tränga sig in i festsällskap; man ignorerar henne och till sist hamnar hon i ett hörn iklädd vit dumstrut.
I motsats till de båda mest imponerande drömspelen på senare år - Robert Lepages på Dramaten 1994 och Robert Wilsons på Stockholms Stadsteater 1998 - saknar dock Eks tolkning ett grepp om helheten. August själv vill han hålla på avstånd; alltså inget stjärntäcke, ingen Kristus på vattnet, ingen jättekrysantem och det växande slottet får bli Dramatenhuset självt. Och där hänger den blå stormhatten avbildad på en affisch. Harriet Bosses eteriska glansnummer som Indras dotter vid urpremiären på Svenska Teatern 1907 tolkas vardagligt trevande av Rebecka Hemse och Jonas Malmsjös Diktare får läsa sin monolog om människan alldeles själv och äcklad grimasera fram åldrandets vedermödor. ?Gyttja, det är min grej? utbrister han föga lyriskt i Skamsund.
Problemet är att de flesta av talscenerna står kvar, men regissören lyckas inte göra sin moderniserade vardag spännande nog. Det räcker inte att byta ut kålen och fisken mot blodpudding och fiskpinnar i äktenskapsmisären. När man nu inte valt att tolka Strindbergs egen värld borde man nog ha förändrat mera och skapat en helt egen pjäsrytm. Att Hemse förblir påfallande anonym från det ögonblick hon iklädd vit särk sänks ned från taket, medan Indra som ryttare till häst står och väntar på henne, till den stund då hon ligger döende på stålsängen beror mera på regin än på Hemse själv.
Inte heller Hans Klingas officer i välkänd svensk uniform och rosenbukett i handen får någon riktig profil, ens som skolelev i magister Björklunds (sic!) skola. Johan Holmbergs raspige advokat i grå kostym och beigebrun väst blir något tydligare i sin slitenhet, men av Dramatens herrar är det egentligen bara Per Mattsson som i rollen som biskop förmår vinna kampen mot den dramaturgiska slätstrukenheten och skapa ett kraftfullt diskret nidporträtt av en kyrkoman.
Scenen med företrädarna för de fyra fakulteterna är, trots att den konfessionella mångfalden uppenbart är större än hos Strindberg, ett av de få tillfällen när en rent dramatisk scen trots tillfogad politiskt korrekt multietnicitet känns lyckad.
Fascinerande är däremot scenografin. Bente Lykke Møllers Dramatenväggar, transportmoped, sänkhåv, stegar och lysande klot får åskådaren att gnugga sina grå hjärnceller och väldiga badkar och rökångor gör Skamsund nästan lika groteskt som vilstolarnas och semesterfirarnas Fagervik. Dräkterna, i synnerhet Irene Lindhs 60-talistiska utstyrsel med röd handväska och frisyr vi diskret lämnar okommenterad, bör ha en särskilt eloge.
Strindbergs hinduiskt anstrukna rader om Brahma, Maya och skapelsen har kompletterats med några rader om Shiva som både blir dansens och dödens gud, både förgörare och återskapare. Ibland önskar man att gudens koreografi fått genomsyra hela iscensättningen.