Drömspel i medkänslans tecken

I Ett drömspel har August Strindberg närmat sig den mänskliga tillvarons bräcklighet, ofullkomlighet och sårbarhet ur nästan alla tänkbara aspekter. Repliken "Hu, detta livet"" är en lika täckande sammanfattning som det mera vanliga att det är synd om människorna. Nu har pjäsen blivit ett möte mellan dockor och aktörer i den föreställning som Marionetteatern, en del av Stockholms stadsteater, ger på scenen Bryggan i Kulturhuset.
Själva gestaltningsformen med rollfigurerna stiliserade och dockspelarna närvarande på scenen ger föreställningen fördelar när det gäller att komma åt drömmens sätt att knåda verkligheten, något som en traditionell realistiskt uppsättning med symboliska övertoner inte uppnår lika lätt. Regissören Roman Paska har dessutom stramat åt och komprimerat pjästexten och lagt tyngdpunkten på motsättningen mellan den mänskliga plågan och lösningen av världsgåtan på ett sätt, som gör iscensättningen ovanligt överskådlig.

Dessutom har instuderingen fått en ironisk öppning som effektivt omöjliggör det högstämda i dramat att ta kommandot. Genom stilbrott, där inledningens sirlighet tryfferas med vardagsspråk av enklaste slag, tas Indras dotter mycket bokstavligt ner på jorden och placeras som Agnes bland människorna. Må vara att mycket av allt prål som förgyller vardagen är "rent skräp". På samma gång ger denna hänvisning till allt av människohand skapat onekligen också en reverens för dockteatern som hantverk och diktens förmåga att vidga synfältet bortom det omedelbart givnas horisonter.

Men samtidigt går det knappast att bortse från släktskapen mellan den här pjästolkningen och de rituella inslag som brukar förekomma i olika religiösa sammanhang. Utan att vara konfessionsbunden på något vis leder föreställningen tankarna till vad som både kan uppfattas som en besvärjelse och en förbön. Kanske dock mest i ett inommänskligt sammanhang där i överensstämmelse med Strindbergs drama godheten, rättvisan och försoningen med tillvarons villkor befinner sig i ett oavlåtligt underläge.

Tillsammans med Donna Zakowska har regissören skapat ett scenrum som också det kan tolkas i närmast religiösa termer med fokusering kring vad som kan vara altare, sakral liturgi, rituella ljuslågor och olika expressionistiska himlar i fonden. Det är heller inte utan att de enskilda personer i dramat och den avbildade folkmassan som placerats långt in på scenen påminner om de många terrakottafigurerna i fyndet för en del år sedan i Kinas förste kejsares grav nära Xian. Strindberg själv lät indisk mytologi ingå i pjäsen. Roman Paska har av allt att döma funderat längre än så.

Över huvud taget är denna uppsättning av Ett drömspel en i hög grad visuell föreställning. Och den varsamhet med vilken dockspelarna umgås med sina dockor, något som når sin kulmen när Helena Nilsson i slutet håller sin Agnes i famnen som ett barn, blir en sinnebild för den medkänsla som utgör grundtonen i hela iscensättningen. Med allt mänskligts underläge mot villkor som inte går att göra så mycket åt finns det heller ingen anledning att annat än antyda alla de plågor som de medverkande i det här dramat är underkastade mer eller mindre. Sänkhåven må ha fel grön nyans, äktenskapet bestäms förr eller senare av sina många inbyggda fallgropar, drömmarna om framtiden är irrbloss. Det är inte för att driva någon särskild tes om vad som väntar under jordevandringen som Roman Paska satt upp pjäsen.
Hans syfte är snarare att med de medel som står honom till buds som teaterkonstnär iscensätta en existentiell utsaga, som det går att känna igen och bli delaktig av. Så visar sig utrymmet bakom dörren med fyrväpplingen heller inte innehålla något annat än just den spelplats där dockor, dockspelare och publik redan en god stund befunnit sig tillsammans. I ett skeende där Richard Terminis originalmusik med ljudmattor, melodislingor, rockrytmer och även satsen i en pianokonsert av Mozart anger tonlägen och puls.

Huvudgestalter i instuderingen är förutom Agnes också Glasmästaren, Officeren och Advokaten, vilkas halvmeterhöga och distinkt utformade dockor med ansikten av det tidlösa slaget får röst och rörelser av Helena Nilsson, Thomas Lundqvist, Fredrik Meyer och Magnus Erenius. Anna Hallberg är den femte kuggen i denna kvintett dockspelare som ger tyngd och åskådlighet åt en avskalad men samtidigt på innehåll så rik föreställning, där det i nästan varje scen finns inslag som gärna dröjer sig kvar på näthinnan och är värda att återvända till flera gånger om.

Drömspel i medkänslans tecken

TEATER. Roman Paskas uppsättning av Strindbergs Ett drömspel är en i hög grad visuell föreställning fylld av medkänsla,skriver Bo-Ingvar Kollberg.