Föreställningen tar avstamp i det koloniala våldet, i detta fall mot samerna, och dess likheter med det homofoba våldet. Dess titel, ”Vahák”, betyder våld på samiska.
Ögonblicksteaterns föreställning kan beskrivas som ett talat oratorium med musik och videoinslag – en del av föreställningen går också på nätet. Släktskapen är stor med performancekonst, och gruppen kallar projektet för ett scenkonstverk, inte pjäs.
Redan vid ingången tar de ett annorlunda publikgrepp. Skådespelarna tar hand om mindre grupper där några får lyckokakor, andra inte. Alla blir anvisade en plats på de vita bänkarna i mitten av scenen, men får sitta åt olika håll. De fyra skådespelarna i tyllkjolar och vita näbbstövlar sätter sig vid varsin mikrofon. Röster som läser texter kommer från högtalare bredvid dem. Skådespelarna agerar när ”deras” högtalare är i fokus. De flätar band, men deltar ytterst sällan verbalt.
Det är en stökig föreställning, ensemblen flyttar om oss i publiken ibland. Vi får ändra perspektiv eller blir tvingade att göra det. Rebellen i mig börjar undra vad som skulle hända om jag protesterade och valde plats själv. Det kanske är meningen.
Texterna handlar om att vara mobbad och om utanförskap, men de skildrar också ett sensuellt möte med någon av samma kön – och mätning av skallar.
Scenkonstverket avslutas i ett rosa tält ute på gården och med en gungande rytmisk diktläsning. Dikten mynnar ut i en uppmaning att protestera mot Uppsala universitets rasbiologiska skymf.
Föreställningen har flera ärenden och är inte helt lätt att ta till sig. Men som i all drömsk och amorf scenkonst är det möjligt att plocka beröringspunkter som man vill.