Uppsala stadsteater inleder sitt jubileumsår med en helgjuten familjeföreställning: Elake Måns. Gösta Knutssons Uppsalaklassiker om katterna kring Åsgränd har blivit ett modernt kärleksdrama mellan hund och katt om att leva åtskilda och indoktrinerade i skilda världar: Hundstan och Kattstan.
Nej, Dennis Magnussons historia har inte mycket att göra med Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös, mer än att karaktärerna Pelle och Måns och Bill och Bull känns väl igen. Det här är ingen nostalgitripp för Pelleälskande Uppsalapatrioter. Men det är mycket bra familjeteater som inbjuder till mycket diskussion, och rent av en historielektion, om barnen minst har fyllt sju, vilket också är teaterns rekommendation. För Dennis Magnussons Elake Måns rör sig långt från lekhörnan i Pelle Svanslös hus och adventskalendern med Björn Kjellman.
Sonen, sju år, irriterar sig också först på att Elake Måns inte är likt något han förknippar med Pelle Svanslös värld. För även om han omedelbart identifierar karaktärerna ur Gösta Knutssons böcker, så accepterar han inte att hundar och katter helt utan människors ingripande har fått dela upp hans Uppsala i en hundstad och en kattstad och att hundar och katter inte kan leva tillsammans.
Romeo och Julia-historien mellan katten Måns och hunden Daisy går inte riktigt hem förrän han plötsligt kommer på att den som gjort teatern ville göra en berättelse om att hundar och katter inte ska bråka och att en katt visst kan bli kär i en hund!
Dennis Magnusson och regissören Dennis Sandin har lyckats mycket väl med att skildra hur varje individ bär ansvar för om förtryck kan upprätthållas eller brytas i en diffust mänsklig katt- och hundvärld som i Ulla Kassius scenografi för tankarna till Berlin mellan 1938 och 1989.
Hundarna lever i ett kultiverat kontrollsamhället medan katterna verkar leva i anarki i ett före detta överflödssamhälle kollapsat till en sopstation. Någon värme mellan katterna finns inte alls och någon skola har de aldrig gått i.
Robin Keller gör en fantastisk Måns, så cool och hård på ytan och så vek och skör inuti. Jakob Hultcrantz Hansson och David Rangborg som Bill och Bull är identiskt lika posörer och medlöpare tillsammans med Crister Olssons Richard. Det är en samspelt kattkvartett som i sitt dumdryga förtryck av Jesper Feldts präktiga Pelle väcker direkt avsky. Tytte Johnssons Gammelmaja har blivit Kattstans diktator med resning och Bahar Pars Gullan är snäll och obetänksam.
Genom transitstationen tar sig den eleganta och kultiverade hunden Daisy in till det råa kattgänget och ser i Måns den kattunge hon en gång lekte med på stationsområdet när gränserna mellan de båda städerna ännu inte var dragna. Elisabeth Wernesjös Daisy är en frimodig och intelligent skapelse och saknar helt motsvarighet i Knutssons kattvärld. Daisy går sin egen väg och vågar utmana alla auktoriteter. Måns smugglas in i Hundstan och möter där en brunfärgad borgarelegans av kultiverat medlöperi i förtrycket av alla katter. Göran Engman är magnifik som Hundstans viktigaste kulturpersonlighet, filmregissören William. Bahar Pars som hans eleganta afghanhund är lika osympatiskt elegant.
Överhuvudtaget är hundarna och katterna i kostym och uttryck gjorda med god precision. Måns går utklädd till hund på fin restaurang och blir bjuden på en biopremiär i nazistisk 40-talsstil. Katten från gatan imponeras av den elegans och förfining han till en början tycker att Hundstan bjuder. Men Williams film avslöjar att förfiningen bara finns på ytan. Regissören har eldat upp ett sådant hat mot katter att Måns när han avslöjas nära på blir ihjälslagen. Men kärlekshistorien mellan Daisy och Måns slutar ändå hoppfullt. Kärleken gör Måns lite snällare och framförallt har han lärt sig att konsten kan användas till att få hundar och katter att vilja förändring. Han ska helt enkelt göra en så gripande film att ingen längre kan tvivla på att hund och katt kan älska varandra!
En enkel sedelärande historia? Ja, men också tacksamt ämne för diskussion och väldigt roligt och elegant framfört av skickliga skådespelare i Ulla Kassius precisa kostymer och träffsäkra scenografi. Dennis Magnusson och Dennis Sandin har alltså lyckats mer än väl med att få Elake Måns att lyfta från Uppsala och kännas angelägen långt bortom Åsgränd.