Drama där vi möter oss själva

Hedda Gabler är barnet som döljer sig inuti en vuxen kvinnas kropp. Så länge pappa generalen fanns, fick hon alla sina nycker tillfredsställda. Under ridturerna tillsammans med honom möttes hon av beundrande blickar från många håll. I sällskapslivet sågs hon som högsta vinsten av männen. Nu känner hon sig bara uttråkad, när fadern inte längre finns i närheten. Ännu starkare blir denna upplevelse när hon kommer hem från bröllopsresan med Jörgen Tesman. Knappast kan en akademiker och bokmal av hans sort träda i den med åtskillig makt och status laddade militärens ställe. Eller vara den som uppfyller Heddas omättliga behov av uppmärksamhet och bekräftelse.

Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Henrik Ibsens drama från 1890 på Stockholms stadsteaters Lilla scen med premiär i torsdags kväll är en pjäs om narcissismen i vår egen tid, om sökandet efter kickar som ger intensivast möjliga livskänsla och om kravet att få alla behov tillfredsställda här, nu och genast. Shakespeares En midsommarnattsdröm förra vintern skojade Mörk-Eidem till och slog samtidigt knockout på en enig kritikerkår. Den här gången har han stämt sin iscensättning i en allvarligare tonart. I en tid när alla pratar oavbrutet men ingenting har att säga, gör han precis tvärtom. Hans föreställning är en i återhållet tempo men knivskarpt genomförd ordens teater, som arbetar med tystnader och litar till ironier, tvetydigheter, och dubbla budskap. Den kräver ett aktivt tillägnande av sin publik. Samtidigt blir Heddas oförmåga att skilja mellan lek och allvar också ett slags samhällsdiagnos. Storheten hos pjäsen ligger inte minst i regissörens lyhördhet för samspelet och alla inblandades delaktighet i det mångbottnade förloppet.

Allra tydligast är det spår som ställer godtrogenheten och blåögdheten mot den kalla beräkningen. Här är Gerhard Hoberstorfers advokat Brack den fullfjädrade ränksmidaren som med beräknande cynism i små steg och undan för undan styr handlingen åt det håll han själv vill. På så sätt blir Hoberstorfer i hög grad hela dramats huvudaktör, vars smartness dock knappast leder till det mål denne listige intrigör tänkt sig. Helena af Sandeberg som Hedda är på ett plan Bracks själssyskon. Men på samma gång är hon barnet som stannat i växten och som därför heller inte förmår inse vidden av sina grymheter eller sadistiska böjelser. När hon lägger sig på soffan och bankar på sin egen mage betraktar hon det barn hon själv väntar huvudsakligen som en blivande konkurrent.

Inte heller är det svårt att se att det handlar om andra behov än de som generalen kunde tillgodose, när hon skjutit sig själv och sitter där i soffan med öppen mun som en fågelunge som väntar på att bli matad. Det maktspel hon utvecklar har en hel del med en grandios självuppfattning att göra och den härskarteknik hon använder för att manipulera sin omgivning bygger på lika delar förakt och förslagenhet. Att hon ändå saknar det viktigaste av allt, modet att våga överskrida det invanda livets synsätt och begränsningar är pjäsens kanske allra viktigaste ärende. På samma gång som här också ryms ett budskap som man gärna vill uppfatta som regissörens svar på hela dramats problematik.

Alternativet till ställningskriget med all dess destruktivitet och olika sätt att hitta en smula distraktion mot ledan är rollfiguren Thea Elvsted, anförtrodd Frida Hallgren. Hon som ägde kraft att lämna man och barn, när hon inte stod ut längre. Och som trots att hon varken har någon social bakgrund att skryta med eller några garantier för framtiden vågar tro på att det finns utvägar ur ett känslomässigt dött äktenskaps förstening och självutplåning. Alternativet har Eilert invigt henne i med deras gemensamma bokprojekt Kulturens utveckling. Det är om man så vill en bekännelse till teaterkonstens som sådan och dess inneboende kraft. Eller till det som är civilisationens adelsmärke i dess personlighetsutvecklande mening över lag.

Det är dithän kanske också Jörgen Tesman kommer att nå så småningom. När han tillsammans med Thea ger sig i kast med att återställa Eilert Lövborgs förstörda manuskript. Visserligen har regissören inte försummat att spela på det löje som ofta brukar förknippas med Jörgen Tesmans uppenbarelse. Men Andreas Kundler i rollen får också fint fram den intellektuella kapacitet som visserligen aldrig givits tillfälle att blomma ut. Som ändå har ett inre värde som är vida överlägset de infantila horisonter som bestämmer Heddas liv.

Den sköraste självbilden av alla har i överensstämmelse med Ibsens förlaga Eilert Lövborg. Magnus Krepper tillvaratar med imponerande följsamhet de olika känslomässiga nivåerna med skam, skuld och självförakt hos sin rollgestalt. Han är människan som lever livsfarligt nära sitt eget inres själsliga stup och bråddjup och inte alltid kan hålla mot, när de demoniska krafterna inombords tar överhand. Vad regissören Mörk-Eidem här fått väderkorn på är olika utlöpare av skaparkraften i all dess utsatthet och sårbarhet. Med Kreppers Lövborg blir uppsättningen av Hedda Gabler ett renodlat själsdrama, det onekligen tyngst vägande spåret över huvud taget i föreställningen.

Detta kommer även fram i Mörk-Eidems egenhändiga scenografi med en renskalad spelplats så när som på en tiositsig, roterande soffa, som också markerar rytmen i framförandet. Grupperingarna i denna soffa visar på kontaktlösheten och avståndet mellan kontrahenterna i det tesmanska äktenskapet. Men också på den erotiska spänningen mellan inte minst Hedda och advokat Brack. Det är, på några undantag när, med små medel regissören skrider till verket när han gör instuderingen så mättad med betydelser och mening. "Så där gör man inte" lyder Bracks uppmaning till Hedda i slutscenen när hon har pistolen skjutfärdig. Som om det skulle räcka med en tillrättavisning när ett människoliv står på spel. Då vet regissören bättre. Så här gör man, kunde man säga till honom efter en storartad klassikeruppsättning som med hjälp av överdådiga skådespelarinsatser hittar rätt på åtskilliga av de villkor som gäller oss alla som mänskliga varelser.

Drama där vi möter oss själva

Gabler på Stockholms stadsteater är en med överdådiga skådespelarinsatser genomförd föreställning om de villkor som gäller oss alla, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.