Dr K ruskar om vårt vaneseende

Det pågår en ommöblering på Uppsala stadsteater. I varje fall av själva begreppet scenkonst. Och därmed i förlängningen också av Uppsalapublikens förväntningar inför vad teater kan vara. På Lilla scenen visas för närvarande ett projekt med namnet Dr K. Bakom den något mysteriösa titeln finns en Uppsalaforskare från 1960-talet, Konstantin Raudive med lettiskt förflutet. Han hade ett gott öga till parapsykologin och livet på andra sidan. Med hjälp av bandinspelningar försökte Raudive nå fram till existensformer efter döden och hitta svar på frågan om våra möjligheter att kommunicera med de avlidna. Det man möjligen kan undra över är att Jan Fridegård har lämnats därhän i sammanhanget. Uppsalaförfattaren Fridegård berättade bland annat i romanen Torntuppen, som kom 1941, om sina kontakter med fadern efter dennes bortgång. Ett annat exempel är Astrid Gillmark. Även den legendariske ciceronen Sven Ruthberg hade intressen i tankens riktning. Här finns en tradition att knyta an till, när spiritismen under förra århundradet hade flera namnkunniga företrädare i den annars så genomrationella Fyrisstaden.

Mänsklig perception i vidast möjliga mening är temat för de i projektet ingående föreställningarna som ges under våren och i onsdags kväll gästades av kulturgeografen Gunnar Olsson och konstnären Joachim Hamou. Den yttre formen för framträdandet bygger på ett koncept av regissören Anders Paulin och Joachim Hamou och har en inledande del, som är förlagd till gränsområdet mellan teater, mim, dans och bildkonst. Denna första akt ges på engelska och svenska vid varje tillfälle och mynnar ut i en inspelning med hjälp av en rullbandspelare av det autentiska ljudet och bruset som finns i det rum som skådespelarna och publiken delar. Tankarna går lätt till en iscensättning av konceptkonstnären Tino Sehgal, medan skeendet pågår med människor som reagerar på varandra, som följer olika rörelsemönster eller som samlar sina röster, unisont eller var och en för sig, kring olika återkommande teman.

Det har också blivit en föreställning där de fysiska uttrycken tar minst lika stor plats som de verbala inslagen. I vad som närmast fungerar som korta faktarutor nämns olika försök att komma i kontakt med "den andra sidan" och här intar pionjären för bandinspelningar av det här slaget, Friedrich Jürgenson, en framträdande plats. Ganska snart sammanförs också människans undran inför en möjlig andevärld med existentiella frågor som de om jaget och om en livets yttersta mening. Och de fyra aktörerna Gustav Levin, Anna Lyons, Linda Lönnerfeldt och Anders Mossling hinner under resans gång både läsa högt ur skrifter av bland andra Roland Barthes, Jean Baudrillard, William S Burroughs och Lacanspecialisten Slavoj Zizek.

Men samtidigt som skeendet fortgår, utkristalliseras också några frågor som viktigare än andra. De som har med vårt förhållande till verkligheten att göra. Med vad sinnena tar in av omgivningen och människans begränsade förmåga och plats i ett vidare perspektiv bland roterande galaxer i ett väldigt universum. Där finns inslag som handlar om drömmar och om våra fantasier. Några inskott har Konstantin Raudive och dennes barndom, där han kallas "Kosta", som huvudperson. Den musik som beledsagar förloppet byter oavbrutet karaktär vad gäller rytmer och klanger. Skådespelarna fyller på med mäktiga rörelser och kroppsspråk som ger alltsammans en starkt mänsklig förankring. Det är suggestivt och uttrycksmättat och föreställningen har i hög grad blivit en upplevelsepjäs, som färdas över ett rikt register.

Som avslutning vid onsdagsframförandet gav Joachim Hamou en mera regelrätt performance, som blev det riktigt extraordinära inslaget denna kväll. Med hjälp av två parallellkopplade bandspelare och sig själv vid mikrofonen lyckades Hamou skapa en situation där han befann sig så nära det går att komma, om man vill registrera, spela in och betrakta nuet och samtidigt delta i det. Dessförinnan hade professorn i kulturgeografi Gunnar Olsson med hjälp av renässansens återupptäckt av perspektivet gjort en charmfull och lärd utvikning om människans upptäckt av självet, en förutsättning för självporträttet inom måleriet. Och dessutom via ikonkonsten skapat en fruktbar osäkerhet kring det som väl egentligen var föreställningens övergripande tema, huruvida vi kan lita på våra sinnesintryck och vilka av dem som i så fall är mest trovärdiga. Det skall bli 36 föreställningar i den här serien innan den är över. Det är olika inbjudna talare varje gång. Den som vill bli lite omruskad i sitt vaneseende och inte har något emot en teaterupplevelse där allvaret hos frågorna nog bör tas med en nypa salt, har alltså åtskilliga tillfällen kvar.

Dr K ruskar om vårt vaneseende

Uppsala stadsteaters iscensättning av pjäsen Dr K på Lilla scenen är en upplevelseföreställning där allvaret hos frågorna om livet på andra sidan nog bör tas med en nypa salt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.