En av Sveriges mest begåvade komiker, Henrik Dorsin, känd främst från tv och privatteater, har skrivit nytt libretto till ”Glada änkan” och spelar själv huvudrollen som den hårt ansatte operachefen i Kungliga operans uppsättning. Oväntat kanske, men märkligare saker har hänt. 1954 satte Ingmar Bergman upp Franz Lehárs operett på Malmö stadsteater. Då vallfärdade folk från hela Skåne och det blev publikrekord med 155 000 besökare.
Är det något som skett sedan dess så är det en utjämning mellan fint och fult, högt och lågt. I dag är alla brott tillåtna, till och med efterfrågade, alla ska med. Därför är Henrik Dorsin på Operan 2017 helt enligt narrativen.
När Wagner floppar går operan på knäna. Sponsorerna äter sig in i huset, de anställda degraderas och tvingas från källarnivå ta till ”Glada änkan”. Operadivan eftertraktas ännu, liksom den krävande regissören med svärta, men båda måste hållas i schack. I föreställningen såväl som i verkligheten gäller det att hitta en ny publik utan att stöta sig med abonnenterna på parkett.
Mot bilden av ett egenkärt och genomkorrumperat kultursverige monterar Henrik Dorsin ned stycket, förflyttar handlingen till Stockholm i dag och måttar slag i alla riktningar. Förebilderna är bara lätt förtäckta. Regissören i föreställningen förestår till vardags Teater Turbulens i Hökarängen och har vunnit DN:s kulturpris. I andra änden finns festfixaren från Fisken & co, beredd att lägga beslag på såväl operachefens hustru som ämbete. Denne Benny Zetterberg, en garvad vindflöjel, tvingas röra sig mellan å ena sidan verklighetens "Let’s dance"-folk, å andra sidan de självsmekande konstnärerna – så självupptagna att de inte kan uttrycka sin kärlek för någon annan.
Här viker administratören Catharina av från ramen. Trots låg rang vågar hon stå upp för konsten och samtidigt uttrycka sin kärlek till en operachef lika frigid som konflikträdd. Med heta kyssar och frustande mänsklighet står Miriam Treichl för kvällens nummer – en väl förvaltad kulturtantskliché. Henrik Dorsins komiska snille lyser även på Operan, med bitvis besjälade nödrim och en publikkontakt som spiller över på hans sångnummer.
Men om första akten är rapp och rolig så går andra akten betydligt mer på tomgång, trots visuell höjd. I tredje akten tar privatteatern över både i praktiken och symboliken, transparensen och tillgängligheten är total.
Kanske ger det ingen publik på 155 000, men tilltaget lär bli en publikframgång som också gillas av kulturpolitikerna, gör dem beredda till skattestöd bortom ångest och död. Frågan är vad denna riktningslösa tillställning gör med husets varumärke på sikt. Kommer dessa exceptionellt subventionerade toner i framtiden att avnjutas i egen rätt, utan en fadd känsla av privatteater?