2007 kom Così fan tutte, 2010 Figaros bröllop och nu Don Giovanni.
Alla tre komplexa på olika sätt, dramaturgiskt, psykologiskt eller sceniskt. Frågan är ändå om inte Don Giovanni är den svåraste att gestalta i form av ett tydligt och angeläget budskap, redan operans undertitel ”dramma giocoso” markerar såväl tragedi som lek. Verkets receptionshistoria bär också syn för sägen: 1800-talets moraliserande syn på förförarens helvetesfärd underströks länge genom att originalets avslutande, distanserande ensemble utelämnades.
Tandberg visar upp en mörk verklighet med en tvångsmässigt förförande vivör på dekis, underordnad en destruktiv spiral som bara kan sluta på ett sätt. Problemet är att inlemma gestalten i miljö och tid, och Tandberg har valt att låta honom vara mitt ibland oss. Från den inledande scenen där en rad diskbänksrealistiska bås på en offentlig toalett visar sig ha olika funktioner och det glänsande kaklet placerar handlingen i nutid till slutscenens mera obestämda och symbolladdade omgivningar blir handlingen dock alltmer obunden av tid och rum.
Don Giovannis tragik markeras av att det inledande mordet och våldet ges en avgörande och ofrånkomlig roll som driver en negativ spiral: blodet återkommer i olika scener och det viftas ofta med pistoler. Ola Eliasson gestaltar övertygande Don Giovanni med ett slags alldaglig sturskhet, obetänksamt konsekvent i sitt missbruk av andra. De starka kvinnorna, lysande tolkade av Yana Kleyn och Elin Rombo, framställs som betydligt mera komplicerade, utlämnade som de är åt motstridiga, extrema känslor.
Medan moderna övergripande regigrepp som bruket av fondtäckande projicerade bilder från handkamera redan känns mindre originella kastar andra infall som Elviras närsynthet ett förklarande ljus över handlingen. Mycket av vad som i operan förefaller otidsenligt eller svårgestaltat har också fått fantasifullt funktionella lösningar, däribland stengästens besök och Don Giovannis slutliga straff. Eftersom Tandberg även står för scenografin känns denna väl integrerad med personregin och Maria Gebers kostymer, även när sambandet inte är solklart.
Ett problem är dock att texten som så ofta numera skaver mot det sceniska och gör vissa inkonsekvenser ofrånkomliga. En brygga mot nutiden är då Annika Brandts mycket fria översättning för textmaskinen, föga poetisk med svordomar och vulgära uttryck som både placerar handlingen i nutid och Don Giovanni långt från sin ursprungliga aristokrati.
Utmärkta prestationer görs av Lutando Qave som infallsrik Leporello, den utpräglat lyriske tenoren Michele Angelini samt Sara Widén och Linus Börjesson som det ovanligt utagerande paret Zerlina och Masetto. Allt väl sammanhållet av Lawrence Renes.