Don Carlos passar Holm perfekt

Staffan Valdemar Holms teaterkonst söker sin egen väg. Liksom dagens tyska regi präglas den av minimalism, kroppslighet och vitsiga sceniska infall, men den uppvisar en omsorg om text och intrig numera sällsynt bland Holms kolleger. Kemiskt fria från populism och harmoniska lösningar understryker iscensättningarna alltid teaterns relevans. Få dramer kan passa en sådan teater bättre än Schillers Don Carlos från
1787.

Pjäsen utspelas i den despotiske Filip II:s Spanien, när Flandern vill göra uppror och kasta av sig det habsburgska oket, men tematiserar i själva verket det reaktionära förtrycket i samtidens tyska småstater.
Den spanske kronprinsen Carlos och hans vän markis Posa hyser liknande frihetspatos som gestalterna i skaldens ungdomsdramer och intrigen är välbyggt komplicerad som i senare pjäser som Maria Stuart och Wallenstein. I Sverige har Don Carlos spelats då och då, men aldrig gjort succé förrän nu.
Nutida iscensättningar är oftast skeptiska också till de båda hjältarna.

Andreas Rothlin Svenssons Carlos är så långt från den klassiskt Hamletliknande idealgestalt vi kan se avbildad i teaterhistoriska bokverk som man kan komma. Kortväxt, rund och koncentrerad lyfter skådespelaren fram fixeringen och hjälplösheten hos gestalten.
Intensiteten i utspelen kunde vara psykotikerns. Känslor kommer fram hos den som älskar utan hopp, hävdar han.
Ljuset är tänt, men nedtonat, i salongen och scenen är, så när som på några stora högtalare, i stort sett tom, dominerad av gråsvarta draperier på sidorna. Tolv av de tretton aktörerna är klädda i Staffan Valdemar Holms egna mörkgrå kavajer, byxor och skjortor. Idén kan tyckas exemplifiera en besynnerlig manierism från scenografen Bente Lykke Møllers sida, men snabbt förstår vi själva poängen. Vid detta hov intrigerar alla, alla är till förväxling och förblandning lika, alla är mörkgrå och alla vill vara chefer. Som åskådare lyssnar vi till den skräck som ekar i palatset.

Vänner, särskilt Carlos och Posa, omfamnar varandra hjärtligt. Man knäböjer och kastar sig raklång på golvet framför den som har makten och Carlos visar goda brottartalanger. Underkastelsen vid detta spanska hov är total. Smärtan får rollfigurer att skrika och vrida sig. Vridscenen
används ofta, särskilt när liggande offer införs, och Carlos trasslar in sig i de mörka draperierna. På ett lustigt sätt arbetar man vidare med Schillers besatthet av brev. Programbladstexterna är utformade som brev och Johan Holmbergs Posas svarta axelväska är fylld av brev och anteckningslappar som kan utlämnas efter behag. Posa är här den rationelle taktikern mera än den för Flandern brinnande frihetskämpen och det finns något magnifikt i hans melankoliska sorg över sitt eget förlorade liv i slutscenerna. När han skjutits ryter kungen "Väck upp den döde! Jag vill ha honom tillbaks!" Med sitt dubbelspel blev Posa kungens överman och nekade honom sin beundran.Fåfänga är nämligen den dominerande egenskapen hos Örjan Rambergs kung Filip. Att kronprinsen är häktad och att kungen inte vet varför berör honom mindre än hans sjukliga svartsjuka. Mot hovdamer kan han spela ut nonchalant våld och mot drottningen, som i slutscenen ligger skakande på
golvet, visar han grym aggressivitet och total brist på förståelse. Att vara försmådd är det värsta som kan hända en kvinna, särskilt vid detta spanska hov. Gunnel Fred gestaltar på ett lysande sätt drottningens hovdam, prinsessan Eboli, dramats onda genius, som ett utlämnande porträtt av en åldrande självupptagen intrigant, blind för allt utom för den besinningslösa obesvarade kärleken till Carlos. Här handlar det om rå sexuell drift. En annan birollstolkning man sent
glömmer är Mattias Silvells gymnastiske greve Lerma.

Rolf Skoglund har länge varit en tillgång för varje iscensättning där han medverkat. Här gör han efterlängtad entré i slutscenerna som hes, förkrympt, men maktbesatt storinkvisitor. I själva verket är det han, den dittills dolde, som varit spelets herre; det är till honom Carlos
slutligen utlämnas. Blott ett beklagar han, att det dödande skottet mot Posa berövat inkvisitionen ett offer. Posas blod skulle ha flutit till kyrkans ära.
Men varför låta högtalaren ropa "autodafé" vid hans entré? Ljudeffekter som trummor och fanfarer behövs lika litet som populärmusik som förstärkning när spelet håller denna höga nivå. Figurerna är gastkramande nog i sig. Utmärkt fungerar däremot Ulf Peter Hallbergs nyöversättning, helt fri från det ibland tomt ekande i föregångarnas, och de tvåhundratjugoåriga replikerna tycks, förutom det konstiga växelbruket av "du" och "ni", perfekt ha anpassats till spelet.

Det är svårt att finna utvägar. Ingen hjälp i hela världen finns i denna maktkamp, där till och med den som vågar sitt liv för sanningen agerar tvetydigt. Endast i det absurda, det som inte låter sig fångas, finns en frihet. I sin vita klänning studsar kungaparets lilla dotter över scenen på en gul boll under några sekunder, som ett infall i den grundligt analytiska regin.