Dokumentärteater med intensitet

Föreställningen bygger på en blogg som en irakisk kvinna i Bagdad skrivit under signaturen Riverbend under de första åren av den den amerikanska ockupationen. "Befrielsen" kallar hon situationen med ironisk hetta.

Föreställningsformen söker sig bortom det konventionella. Den har drag av berättarteater, dokumentärfilm och ren föreläsning. Citat ur bloggen varvas med Iraks historia, berättad av journalisten Tona Ishaq och en av skådespelarnas, Nidhal Fares, verkliga erfarenheter som skådespelare i Bagdad.
Aminah Fakir Bergman gestaltar berättarrösten från nätet, vars identitet bara ett fåtal i världen känner till. I fonden finns två skärmar på hjul där dokumentärfilm och stillbilder flimrar förbi med bilder från Irak.
Det är den enda dekoren, men dessa bilder från den dagliga nyhetsrapporteringen får ett helt nytt och nervigt djup när det privata och personliga berättas samtidigt. Nära och kära dödas. En släkting kidnappas av ett kriminellt gäng med oklar politisk hemvist. Bomberna faller omkring dem, i vad som tidigare varit vardag.
Berättarteaterformen känns lite torr och föreläsande ibland.

Men så tar inlevelsen och gestaltningen, främst hos Amina al Fakir Bergman, tag i sinnet. Hennes indignation och engagemang i vad hon ser och upplever som den tjugotreåriga dataprogrammeraren i krigets Bagdad engagerar. Det förmänskligar något som tidigare varit ganska abstrakt och i fjärran för oss som aldrig varit i något krig, än mindre behövt känna oss som "collateral damage", försumbara civila krigsoffer.
Ur den här synvinkeln - en sorts teaterpjäs - framstår de amerikanska argumenten för aktiviteterna i denna del av världen mer avklädda och ihåliga än någonsin. Världen, eller åtminstone Bagdad, kommer närmare.

Dokumentärteater med intensitet

Bagdad Burning har samma realistiska ton som en dokumentärfilm. Susanne Sigroth-Lambe har sett en teaterföreställning där det privata och det politiska vävs samman med intensitet.