Bara några dagar efter att Dramaten haft premiär på Till Damaskus, pjäsen som Strindberg kallade ”mitt första drömspel”, har Stockholms stadsteater premiär på det stora, mer berömda, drömspelet, det som Strindberg kallade för ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”, och som utgör kronjuvelen i Strindbergs dramatiska produktion, ja i hans produktion över huvud taget.
På Dramaten har Karl Dunér gjort Till Damaskus till Beckettlik absurdism. På Stockholms stadsteater har Mattias Andersson förvandlat Ett drömspel till socialrealistisk samtidsteater. Nåja, åtminstone något åt det hållet. Det är i alla fall en betydligt mer dokumentär Strindberg som möter Klarascenens publik.
Föreställningen börjar med att en röst förklarar, kanske som en varning till dem som förväntat sig en mer texttrogen iscensättning, att föreställningen endast kommer att bestå av 67 % Strindberg. Resten består av 11 % Mattias Andersson och 22 % dokumentära texter. Andersson har nämligen låtit koppla ett slags socialantropologiskt projekt till uppsättningen, där ett representativt urval av stockholmare fått svara på frågan ”tycker du synd om dig själv?”. Andersson har alltså gjort om Strindbergs berömda konstaterande (”Det är synd om människorna”) till en fråga, ställt den till huvudstadens invånare och sedan låtit de transkriberade svaren bli en del av föreställningen.
Att låta dokumentärt material möta klassisk text på det här viset är något Andersson sysslat med tidigare, till exempel i den tokhyllade Brott och straff på Backa Teater i Göteborg, där Andersson är konstnärlig ledare. Här har det fungerat som ett lyckat sätt att föra Strindbergs drygt hundraåriga text närmare oss själva. Strindbergs Glas- och Karantänmästare kan tyckas avlägset drömska för oss, men när dramat skrevs tedde sig dessa karaktärer säkert lika igenkännbara som den krigstraumatiserade invandrare eller den kvinna som förlorat sin man till cancern som möter oss i det dokumentära intervjumaterialet.
Jag märker rätt så tidigt att det är just det dokumentära materialet som berör mig mest. Denna klagokör blir mer än bara ett komplement, de blir den ”ton av vemod” som Strindberg i sitt förord menade skulle gå igenom dramat. Hela ensemblen gestaltar liksom kollektivt denna ton. Men särskilt måste nämnas Josefine Ljungman som är en Indras dotter utan den gudomliga auktoriteten men med en desto finare sårbar kvalitet – skör och vacker.
Stundtals känns det dock lite splittrat, som om procentsatserna inte riktigt skapar en hundraprocentig helhet. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka om den här föreställningen, dess empati och enkelhet. I Strindbergsårets rika flora av uppsättningar är detta drömspel en maskros, uppvuxen ur asfalten, rotad i betongen, utan överdådig utsmyckning, men ändå vacker. Men kanske framförallt ett tecken på att gamle August fortfarande kan tala rakt in i vår egen tid. Kort sagt, Strindberg lever och det är alltjämt synd om människorna.