Teaterhistoriens mest berömda självmord, Hedda Gablers, är i själva verket en abort. Åtminstone är det ett sätt att tolka det självvalda slut som Ibsen diktat åt sin tragiska hjältinna i det världsberömda dramat. Och det är en tolkning som regissören Farnaz Arbabi valt att betona i sin uppsättning på Uppsala stadsteater. I Ibsens text talas det mest i antydningar om Heddas graviditet . I Arbabis bearbetning, där Ibsens 1890-tal uppdaterats till samtid, talas det rakt ut om de bajsblöjor och bröstpumpar som snart, när den lille kommer, ska fylla huset.
När Ingmar Bergman satte upp pjäsen på Dramaten 1964 lät han Gertrud Fridh (vars gestaltning blivit smått legendarisk) i en inledande scen våldsamt föra händerna över magen som ville hon driva fostret ur kroppen. Tio år innan det lagstiftats om fri abort och i ett 60-tal där jämställdhet mellan könen så sakteliga börjat diskuteras blev Bergmans betoning av Heddas graviditet, och den liksom symboliska abort-gesten, en gestaltning av behovet av kvinnans rätt att styra över sin egen kropp. Hos Arbabi är det snarare fostret som försvaras. Eller åtminstone betonas det djupt tragiska i att ett, eller i det här fallet två, liv aldrig får chansen att levas. Arbabis uppsättning är något av det halvlevda livets tragedi.
Det halvlevda och ofullbordade speglas också på ett tydligt sätt i Jenny Kronbergs scenografi. När publiken släpps in i salongen står Anna Carlssons Faster Julle fortfarande och målar golvet i ljust påskgult. Det nyköpta huset, som Hedda och Jörgen efter en sex månader lång bröllopsresa flyttat in i, består enbart av några uppställda kulisser. I dessa finns fem dörrar, symboler för de val och livsvägar som ter sig alltmer stängda för Hedda.
Om det på Ibsens tid främst var äktenskapets och den sociala konvenansens tvångströja som stängde Hedda inne, och till sist tvingade henne till det desperata slutet, så är det i Arbabis uppdaterade version snarare det konventionella livets meningslöshet och den väldiga tomhet som följer av att fästa sig vid materialiteten (Hedda är här en fullfjädrad shopoholic) som Hedda faller offer för.
Men Hedda är inte bara ett offer. Hon är också en intrigmakerska, snudd på Strindbergsvampyr, en av teaterhistoriens mer komplexa kvinnoroller. Bahar Pars gör här en tillbakahållen, men ändå intensiv, Hedda. De stora teatrala utspelen har fått stå tillbaka för ett mer subtilt spel, där det mesta sker under ytan. Pars gör det fantastiskt. Som alla riktigt bra skådespelare har hon något djupt gåtfullt över sig. Ett oerhört rent, men samtidigt mångtydigt, uttryck. Omkring sig har Hedda en samling patetiska, eller bara rent illvilliga, män. Jörgen har här fått bli en vandrande manskliché; en Dylandyrkande nörd som Mathias Olsson gör både sorglig och komisk. Francisco Sobrados Lövborg är däremot bara sorglig.
Arbabi har gjort en förvånansvärt traditionell, om än ovanligt rolig, Ibsentolkning. Det är inte heller någon (över)tydligt politisk uppsättning.
Främst handlar det om kärlekslöshet, och det är den som till slut får Hedda att ta både sitt eget liv och det liv som börjat växa inom henne. Det är som om Pars Hedda inser att där alla tycks oförmögna att älska kan verkligt liv aldrig uppstå. I en sådan miljö är döden det enda alternativet. Liv behöver ju kärlek för att födas.