Videon är inte längre tillgänglig
Fiktionen svarar på den verklighet som omger oss. Sedan årsskiftet har det redan kommit två romaner om svenska storstadskvinnor som tar sig ur misshandel och börjar ett nytt liv. AnnaMaria Janssons Välkommen ut på andra sidan är en av dem (jag skrev om den i UNT 21/1). Annakarin Thorburns Jag biter i apelsiner råkar just ligga på mitt skrivbord när jag beger mig till Uppsala stadsteaters Lilla scen för att se Lyckliga slut, en föreställning om könsrelaterat våld, om kvinnors vägran att acceptera vardagsvåldet och om deras förmåga att lämna destruktiva förhållanden. Regissören Michaela Granit har tillsammans med Susana Alakoski dramatiserat den av Alakoski redigerade antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet från 2007.
Som titeln antyder vill föreställningen inte bara diskutera vardagsvåld som drabbar kvinnor utan även inge hopp: som brottsoffer går det att bryta sig ur ett destruktivt förhållande, att läka inombords och att gå vidare. Vi får möta ett antal kvinnor i olika åldrar, samtliga med svensk alternativt finsk bakgrund, som har blivit utsatta för könsrelaterat våld: från daglig psykisk och fysisk misshandel i en nära relation till en våldtäkt utomhus.
Från den allra första repliken skapas en dialog mellan rollkaraktärerna och publiken. Trots det blir inledningsscenen inte lyckad. Dialogen mellan genusforskaren (Anna Wallander) och den indignerade Gerd (Anna Carlson) blir från början alltför raljerande. Snart uppdagas att Gerd själv är brottsoffer - men ska inte något så smärtsamt och för många tabubelagt berättas lågmält, med svårighet och tvekan, med dov röst, och någonstans från kroppens innersta djup? Under de första tio minuterna får jag svårt att avläsa tonen i hela scenen: är det en dramatisering av vad forskning om våld vill förmedla i ämnet, en lätt satir över män som slår, eller tvärtom över den våldsforskning som av många vill ses som "bitter", "hämndlysten" och "rabiat"?
I och med studenten Satu (Linda Zilliacus) som vill veta om skulden för misshandel alltid ligger på männens sida, tar det djupa och polyfona samtalet i Lyckliga slut på allvar sin början. Bakom Satus fråga döljs hennes egen historia om pappans misshandel av mamman. Den får växa fram långsamt, än berättad med sparsamma medel, än dramatiskt och med stor vrede. Andra, som den gamla Signe (Eva Millberg) eller den mycket unga Janina (Marina Nyström), griper starkt med sin uppgivna lågmäldhet. Såväl Anna Wallanders Marjatta som hennes Ursula bygger på en utmärkt koreografi och omsorgsfullt konstruerade metaforer. Den mest renodlade karaktären är för mig Marina Nyströms unga våldtäktsoffer Linn. I henne finns den undertryckta och mäktiga vrede som ger kraften att gå vidare och att verka mot våldet. Majoriteten av rollkaraktärerna både övertygar och griper djupt, väl förstärkta av Karin Linds öppna scenografi samt av det ljud- och bildspel som stundom är en bakgrund, och stundom en viktig del av handlingen.
Att dramatisera en antologi som Lyckliga slut känns som en stor utmaning. Alakoski och Granit har lyckats skapa en sammanhållen om än något ojämn föreställning som berör.