När Gengångare publicerades 1881 var det ingen skandinavisk teaterproducent som vågade ta i den. En pjäs om incestuösa förhållanden, hycklande prästerskap och ärftlig syfilis var knappast någon lättuggad vardagsmat för den tidens teaterpublik. Det dröjde år innan Ibsens tragiska familjedrama sattes upp i Norden. Sin urpremiär fick den i stället i Chicago där en ensemble mest bestående av norska och danska amatörer spelade den inför en skara skandinaviska immigranter. Här i Sverige var det skådespelaren och regissören August Lindberg som på eget initiativ och med egen skådespelartrupp premiäruppförde pjäsen, i Helsingborg 1883. Först därefter vågade de större teatrarna ta den till sig. I dag är Gengångare en klassiker.
Att den fortfarande engagerar och berör beror med all säkerhet inte på att de där tabubelagda ämnena, som var så glödheta för 1880-talets borgerliga teaterbesökare, skulle vara lika brännande i dag. Nej, det krävs mer än en släng av syfilis för att provocera dagens härdade teaterpublik. Vad som gör Gengångare alltjämt spelbar är dess tidlöst metaforiska nivåer. Sjukdomen, som sonen Osvald bär med sig från moderlivet, blir en bild av det ofrånkomliga arvet som likt en syndens smitta obevekligt drabbar allt levande. Det förflutna hemsöker och determinerar allas våra liv. Det är ur den allmängiltiga problematiken som den verkliga sprängkraften i Ibsens text emanerar.
Regissör Sara Cronberg har tagit tillvara just det metaforiska och allmänmänskliga i Ibsens tragedi. Gengångare har på Stadsteaterns lilla scen blivit till en mörk och råkall rysare, där hemsökelsen närmast är bokstavlig. Änkan Alvings herrgård vid fjorden är besmittad med mer än bara minnen av en utlevande och lösaktig man. De spöklika viskningarna ekar i rummen och faderns (eller är det sonens?) ålnad vandrar över golv och väggar. Inte minst är Marika Åkerbloms scenografi, som i sin avskalade kalhet mest påminner om en interiör från någon av Bergmans kammarspel från 60-talet, starkt bidragande till den kusligt klaustrofobiska stämningen. De små rum som omger spelplatsen i mitten skapar med sina spegelväggar en känsla av oändlighet mitt i instängdheten.
Att Cronberg valt att accentuera Gengångares drag av thrillerartat spökdrama kan möjligtvis uppfattas som ett försök att lösgöra Ibsen ur hans naturalistiska tvångströja. Ett i så fall endast halvlyckat befrielseförsök. Visst skänker den rysande tolkningen en oväntat orealistisk och allegorisk ton åt föreställningen. Men skådespelarnas agerande är egentligen lika naturalistiskt och Ibsenskt som någonsin tidigare, djupt rotat i ett slags psykologisk realism. Kanske är denna tvehågsna ingång till texten (naturalistiskt eller symboliskt drama?) som gör att uppsättningen ibland känns i avsaknad av en bestämd riktning. Det blir stundtals en aning jämntjockt och tempot och rytmen går förlorad. Det är inte alltid som det där riktiga livet, den där glödande gnistan, finns på scen.
Ändå finns här flera fina rollgestaltningar. Karin Bengtsson gör en ovanligt skör och skakande neurotisk Regine, rädd och skyende Per Eric Asplunds skenheligt fromme Engstrand. Viveca Dahlén är som bäst när hon låter fru Alving väsa och spotta ur sig sina bittra repliker över det förljugna äktenskap som förstört inte bara hennes, utan också sonens, liv. Dahlén gör fru Alving till en Nora som aldrig vågade öppna dörren och lämna dockhemmet. Gustav Levins pastor Manders är komisk och tragisk på samma gång, en tillknäppt gudsman med beröringsskräck, som i Marika Åkerbloms klockrena kostym mest liknar en prudentlig frikyrkopredikant.
Men mest imponerande är Maria Sundbom, som gör en fullkomligt magnifik gestaltning av Osvald. Det kan tyckas som ett billigt knep att låta sonen spelas av en kvinna. Den typen av könsöverskridande skådespeleri brukar ju skänka enkla kreddpoäng. Men här är det svårt att se att sådana baktankar skulle ha kunnat vara drivande. I stället flyter Sundboms androgyna gestalt självklart samman med föreställningens idé om det allmängiltigt symboliska och odefinierbart spöklika. Det finns något av Hamlet över Sundboms plågade tolkning. Hennes intensiva pendling mellan faderns ärvda ”livsglädje” och den onämnbara sjukdomens avgrundsdjupa ångest är skådespelarkonst på hög nivå. Och sådan är faktiskt inte varje dag man ser.