Den sordinerade medkänslans Dödsdans

Man kan med fog fråga sig vad Strindbergs Dödsdansen, pjäsen från 1901 om äktenskapet som ett oupphörligt helvete och en evig pina, har på repertoaren att göra i en samtid där snarare singellivet har högkonjunktur. Och ofta framställs som den samlevnadsform som stämmer bäst överens med rådande attityder och ideal.Kanske hade man därför väntat sig att regissören Rickard Günther skulle ha valt någon högst egensinnig läsart, när han nu sätter upp pjäsen med premiär under helgen på Stockholms stadsteaters Lilla scen. I stället har det blivit en textnära föreställning, som noggrant följer manuskriptets ordalydelser och scenanvisningar. Det är knappast särskilt vanligt just nu när det handlar om dramer med klassikerstatus.Däremot är onekligen betoningarna och accenterna i hög grad regissörens egna, när han skapat en inte så lite återhållsam och huvudsakligen av försonlighet präglad uppsättning. Det är lite grand som har kaptenen Edgars hjärtsjukdom redan från början fått bestämma intensiteten i förloppet. Här är det den ödmjuka hållningen som gäller. Och döden som dansar och leker med rollerna i stället för tvärtom.Så blir det en sordinerad medkänsla som utgör grundstämningen i hela iscensättningen. Inte det utlevda hatet. Ännu mera än att träffa och såra kombattanterna i det här dramat försvinner elakheterna ut genom de fullt synliga skottgluggarna i det runda fästningstorn där Edgar och hans hustru Alice har sin bostad. Och dessa vädringshål är många i den av Peter Lundquist med naturalistisk detaljskärpa utförda scenografin.Ett oläkt sårEtt annat av Rickard Günthers regigrepp är att han givit de tre rollerna ungefär lika stort utrymme. Annars brukar ju som bekant silverbröllopsparet förbruka det mesta syret. Nu framställs den frånskilde Kurt som minst lika drabbad som sina släktingar. Det oläkta såret hos honom uppstod när han fråntogs sina egna barn. Det finns en hel del av outsagd anklagelse i uppsättningen mot Kurts frånvarande före detta hustru.Om man så vill får hans vistelse hos Edgar och Alice därför en hel del tycke av studiebesök. Det han kommer i kontakt med i fästningstornet ingår redan i hans erfarenheter. Att just smärtan efter barnen blivit det som bestämmer hela hans liv, framgår vid flera tillfällen. Fickpluntan är ett sätt att hålla saknaden stången. Att Kurt har en viss rutin på att ta på sig och bära skuld, när han dras in i förvecklingarna, är en annan markör.StällningskrigVad gäller bitterheten, de ömsesidiga besvikelserna och hatet mellan Dödsdansens äkta makar, den som styr turerna i könsstriderna och maktkampen får regissören också där sägas ha valt sin egen tolkning. Här är det inte så mycket en speciell samlevnadsform utan snarare en hel livsordning som får klä skott i det pågående ställningskriget. Och det är därför mera den än misshällighterna på nära håll som Edgars kamp gäller när misantropin isolerat honom i högmodig pseudosjälvtillräcklighet.Dessutom har Günther onekligen sett vilka komiska möjligheter som döljs i en sådan hållning. Så finns uppsättningen igenom en hel del av understucken, torr humor i Edgars hela uppenbarelse. Bakom allt militärt prål gör han en tämligen slät figur. Ändå har han god hand med ondskan. Så var han ideologen och intrigören bakom händelserna som ledde till att Kurt fråntogs barnen.Musikalisk förankringSten Ljunggrens rollskapelse som Edgar är så rymligt tilltagen att den utan prut förmår härbärgera ett register som täcker allt från ett förorättat och ibland dödsförskräckt barn, ömhetstörst, kontaktlängtan, rå sadism och besinningslöst hat till cynism, ironi och en självdistans av det fördragsamma slaget. Vid uppstädningen av fästningstornet mot slutet, det som lika mycket är en självuppgörelse, har regissören dock valt att ge känslostormarna en musikalisk förankring och blandar och dubbelexponerar disharmoniska klanger med marsch- och sorgemusik. Det är lika åskådligt som effektfullt.I rollen som Edgars hustru Alice visar Claire Wikholm hur allt undertryckt och återhållet är avgörande även för hennes liv. Där finns bland alla sarkasmer och projektioner även en desperation, som Wikholm gör nyansrikt trovärdig. Även om man önskar att den erotiska laddningen gärna kunde ha givits mera glöd och hetta utan att det varit till förfång för balansen i detta utnötningskrig. Men samtidigt måste föraktet och hatet när Alice mot slutet triumferar över Edgar sägas ha fått en rent grandios utformning.En leende maskReuben Sallmanders Kurt har i uppsättningen en betydligt mera lågmäld och självutplånande profil helt i överensstämmelse med grundtanken, att han redan en gång varit med om ett äktenskapsdrama med de här förtecknen. Det påklistrade men tillkämpade leende som Sallmander låter rollen gömma sig bakom har blivit en mask, som på långt håll signalerar vilken sammanbiten överlevnadsstrategi han gjort till sin.Därför är det också svårt att tro att det är tänkt som en ironisk grimas, när Rickard Günther avslutar hela föreställningen med några takter ur koralen Bred dina vida vingar. I stället är det en dödsdans sprungen ur medkänsla och empati publiken fått bevittna. Ett sådant förhållningssätt till det här dramat vill man gärna hålla regissören räkning för.