Den reparerande leken

Även om flera författare under senare år hittat en publik också utanför vårt eget språkområde, brukar det inhemska kulturlivet ofta anses ha enbart en provinsiell räckvidd. Astrid Lindgren är ett av de stora undantagen liksom Suzanne Osten, som satt svensk barnteater på den internationella teaterkartan. Hennes banbrytande insatser för att skapa en scenkonst som vågar gå i närkamp med barnens villkor hör till de viktigaste händelserna inom teaterns värld under hela 1900-talet.

Radioteatern hyllar henne under hela april med en serie föreställningar, där hon framträder som regissör för vuxenteater. Serien inleddes sistlidna helg med Begravningsscener i svensk film, en pjäs som har Suzanne Osten både som författare och som regissör (repris natten till söndag). I detta hörspel skildrar hon sin egen mammas sista tid och död i levercancer, tvångsintagen på avdelningen för somatiskt sjuka på Beckomberga. Förutom modern Gerd kommer Suzanne själv till tals i dramat liksom systern Pia, Tony som var hennes pappa, läkaren på sjukhuset och flera röster tillhöriga besökare vid sjuksängen.

Det är ett sårigt och självutlämnande drama som går tätt intill författarens egna tidiga upplevelser av en mamma som var filmare och filmskribent men som knappast fungerade särskilt bra i sin modersroll. Men som också möttes av åtskilligt motstånd i ett av manliga tänkesätt präglat samhälle. Vid sidan av oförmågan att ge sina barn en dräglig uppväxt ingick också olika psykotiska drag i Gerds personlighet. Man tänker sig gärna att de ombytta roller där barnen fick vara sin mammas stöd och fasta punkt i tillvaron och som bestämmer umgänget vid dödsbädden hade en lång förhistoria.

Men inte minst ger den här pjäsen klara besked om att de frågor som Suzanne Osten behandlat i sina föreställningar för barn intagit en framskjuten plats också i hennes eget liv från första stund. Det känslomässiga kaos som redan tidigt omgav henne, har hon själv återvänt till vid vuxna år. Men nu i teaterform och med hjälp av åtskilliga experter. I valet mellan att förklara eller försvara människan brukar Suzanne Osten säga att hon valt det senare för sin scenkonst. När man lyssnar till det här hörspelet är det inte svårt att se att detta också handlar om självförsvar. Men även om en överlevnadsstrategi, som ofta tillgrep idealiseringen för att göra verkligheten uthärdlig.

Det har på så sätt knappast blivit någon uppgörelse i gängse mening som presenteras i en pjäs, vilken ställer mammans sista tid i en påfallande försonlig belysning. Snarare är det frågan om en förståelse som drivs mycket långt. Suzanne Osten liknar på ett tidigt stadium i pjäsen mammans sjukläger vid en teaterscen. Det är på denna spelplats hon tillåter sina roller att konfronteras med upplevelser som för henne själv färgat det mesta av synen på hela tillvaron. Och vad som kommer till uttryck är inte bara de bortträngda känslorna av övergivenhet, alla avvisanden och hotelser, de olika anklagelserna eller de många sveken. Utrymme ges även åt en galghumor med absurdistiska förtecken och inslag som antyder tillvägagångssätt för att i efterskott trösta och skapa förståelse hos ett inombords djupt sårat litet barn, som en gång sveks även av pappan och den övriga omgivningen.

På ett plan handlar hela föreställningen om förutsättningar som lett till ett av svensk teaters stora konstnärskap under senare delen av förra århundradet. Men på en allmänmänsklig nivå skildrar pjäsen dessutom konsten att överleva och uthärda i ett sammanhang där utrymmet för ett litet barn var så minimalt det kunde bli eller inte fanns alls. "Man lever för att leka" lyder pjäsens sista replik som samtidigt är ett citat från mamma Gerd. I Suzanne Ostens fall får denna "lek" onekligen sägas ha burit sällsport rik frukt.

Den reparerande leken

Suzanne Osten gör en gripande nedstigning till sitt konstnärskaps källor, skriver Bo-Ingvar Kollberg om pjäsen Begravningsscener i svensk film, som denna vecka ges av Radioteatern.