Den ömhet jag är värd

Vad Adorno åsyftade var självfallet att Auschwitz som fenomen var så fruktansvärt att varje försök att beskriva lidandet i ord skulle sluta i en matt parafras på grund av språkets brist i förhållande till barbariet. Diktningens enda möjliga uttryck blev negationens, som exempelvis hos Beckett.

Lars Norén räddar sig från eljest inom Auschwitzlitteraturen ofta befogade anklagelser för profanering genom smärtan och djupet i den ondska och psykos som koncentrationslägret ibland är metafor för i hans texter, men värre är det nog för Peter Birro. I pjäsen "Den ömhet jag är värd" som nu haft premiär på Dramatenscenen Stora Elverket återkommer en scen två gånger, likt en station i Strindbergs Till Damaskus. En nazistofficer riktar ett vapen mot en judinnas huvud samtidigt som hennes lille son utsätts för samma hot. Om kvinnan kan gissa vilket av officerens ögon som är ett emaljöga skall pojken skonas. Hon gissar rätt. Varför? "Det var det enda öga jag såg lite mänsklighet i", svarar hon andra gången.

Pojken Samuel har hunnit bli gammal i huvudhandlingen, som utspelas i vår samtid. Hans 35-årige son Rolf är amfetaminmissbrukare, utnyttjas av langaren Kenta och mördas till sist av två ligister som också tycks vara poliser. I pjäsen jämförs faderns intatuerade nummer från lägret med sonens ärr efter sprutorna.

I iscensättningen har jämförelsen tonats ner, liksom andra övertydliga nazistassociationer. Ikoner, tavlor och möbler hemma hos klubbägaren Sebastian (Per Burell) har avlägsnats till förmån för en enhetlig supervit scenlåda med enkla stolar och operationssalsmöbler (vacker scenografi och ljussättning: Jens Sethzman) och Sebastians naturalistiska samlag i pjäsen med den stackars sexigainvandrarkvinnan Nancy (Rebecca Viitala) har östermalmifierats och nästan blivit anständiga. Borta är också viss musikalisk bråte i pjäsen från Eva Dahlgren till Arvo Pärt. Matteuspassionen har dock blivit kvar, liksom en pietàscen mellan Rolf (Ola Rapace) och hans flickvän Sanna (Livia Millhagen).

Rollen Samuel är som skriven för Börje Ahlstedt, ibland kanske litet klichéaktig, men när han står invid sonens blodiga lik i kylrummet, tar på sig dennes älsklingsglasögon och injicerar Rolfs fultjack, d.v.s. den starka och farliga blandning av amfetamin och heroin sonen haft i reserv, i ett vacklande mellan solidaritet och motvilja växer rollkaraktären.

Starkast vid premiären lyste Ola Rapace och Livia Millhagen i missbrukarparets sköra relation, där smärta, utsatthet och omsorg om det gemensamma lilla barnet fick nerverna att vibrera. Alltför tam blev den återhållna aggressiva sadomasochismen i pjäsen mellan Rapace och Thomas Hanzon i förhållandet mellan Rolf och langaren Kenta. Kenta blev helt enkelt för snäll, men lyckades faktiskt klara den märkliga scen där han fyller en dildo med urin som Rolf sedan får suga i sig utan att skrattsalvor bröt ut i salongen. Ingen skrattade heller när Samuels ryggrad i vit plast drogs ut.

En del vit, brun och framför allt röd sås rinner i Stefan Larssons iscensättning, men inte särskilt ymnigt och främst vid dödsfall. Inledningsscenens lik är vältränade, litet solbrända och rör på sig och graven grävs aldrig på allvar. En pjäs som denna kräver antingen en grotesk övernaturalistisk regi som tar fasta på märkligheterna i pjäsen, eller en distanserad sådan som skapar ett eget genuint konstverk av pjästexten. Larssons regi stannar i ett lagom, en förmildrande men ängsligt lojal iscensättning av texten. Kritiken av polisen tonas ned och häcklandet av TV, som är riktigt intressant i ljuset av den TV-estetik som uppenbart präglar Birros drama, kommer aldrig till sin rätt. Stundom frågar sig åskådaren om samtliga nio muser tagit X 2000 till Bokmässan i Göteborg.

Vid premiären på Noréns Personkrets 3:1 på samma scen för tio år sedan ifrågasatte mången fenomenet att svenska medelklassintellektuella går på teatern för att betrakta de utslagnas värld, ungefär som 1600-talets parissocietet såg sina öden speglade i antika gudars och furstars mellanhavanden.I Personkrets 3:1 fanns dock mycket annat som berörde, t.ex. den kvinnliga poetens insikt och främlingskap. I "Den ömhet jag är värd" är narkomanvärlden mer endimensionell och ibland blir associationerna till andlig pornografi besvärande. Vi i publiken sitter och beskådar en värld främmande såväl för oss som för de uppenbart välmående aktörerna, en värld som dock är verklighet för många av de människor vi helst rusar förbi när vi konfronteras med dem på allvar några tunnelbanestationer bort från Elverket.

Den ömhet jag är värd

Vad skulle Theodor W. Adorno säga om han fått uppleva att hans yttrande att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz förvandlats till "Efter Auschwitz en oändlig räcka följdskrifter"?