Den massmediala låtsasvärlden

Är det tv-underhållningen som befinner sig i täten när det handlar om att bygga upp massmediala låtsasvärldar? Eller ligger den tidningsdialekt som brukar kallas kvällspressjournalistik steget före? Frågan diskuteras i Joe Penhalls pjäs Dumb Show. Efter att tidigare ha givits på både Elverket och Lilla scenen har föreställningen nu vandrat vidare till Dramatens Stora scen.

Joe Penhall är en dramatiker med blick för samhällsföreteelser där människor kommer i kläm. Dramaten har tidigare visat hans En blå apelsin, som handlar om hur västerländsk psykiatri kan ha sin begränsning när den tillämpas i utomeuropeiska sammanhang. Hos Dumb Show är räckvidden mera vardagsnära. Här är temat möjligheterna till manipulation av språk och verklighetsbeskrivning i opinionsbildningens och säljbarhetens intresse. Men pjäsen går också ett steg vidare när den uppehåller sig vid lögnen som umgängesform, medan verkligheten försvinner i fjärran. Jon Eliason gör i sin stiliserade scenografi ett aktningsvärt försök att täta till Stora scenen för ett drama som väl snarast har ett kammarspels format.

Att åsikter och argumentation gärna tar hjälp av ordens vaghet och mångtydighet för att ge de egna ståndpunkterna ett övertag är ingenting ovanligt. Mera problematiskt blir det naturligtvis när fintandet, trixandet och rentav bedrägeriet görs till en metod för att uppnå vissa mål. Det är sådana förfaringssätt Dumb Show skildrar, när den låter två till banktjänstemän utklädda journalister ge sig på en uppburen men egentligen oförarglig underhållare och komiker för att skapa uppmärksamhet och åstadkomma skandal. Inte i första hand för läsarnas skull. Utan för att med hjälp av sin maktposition ge den egna journalistkarriären en skjuts och själva vinna tillträde till den så kallade kändisvärlden.

Så långt är den av Kjersti Horn regisserade föreställningen en tidningssatir med både bett och skärpa. Även om symbiosen mellan kändisjournalistiken och de människor som uppmärksammas väl får sägas vara en allmänt vedertagen företeelse. Sedan kan man alltid diskutera det pressetiskt försvarbara att använda sina datortangenter för sådana ändamål. Liksom i vilken utsträckning det i en sådan hantering inte ryms ett väldigt förakt för och en oändlig underskattning av läsarna. Därför är det inte utan att Kjersti Horn i själva verket hittat en ännu viktigare tråd att nysta i, när uppsättningen på ett plan också ifrågasätter hela den självgående skenvärld, där åtskilligt av dagens omhuldade kändisfixering med sin exhibitionism, och inte bara den, har sin odiskutabla hemvist. Den som förutsätter att tolkningen av verkligheten och värden som privatliv och integritet kan behandlas lite hur som helst. Och som bygger på en människosyn där cynismen och föraktet för svaghet fått stort utrymme.
Ingen av de tre aktörerna går fri från sådana mönster. Och det är när iscensättningen tar spjärn mot frågor av det slaget som den lyfter från det i och för sig angelägna men ändå kanske inte så upphetsande planet med journalister som knappast är några särskilt respektabla företrädare för sin kår. Det är då i stället ömkligheten och emellanåt ynkligheten blir desto tydligare med drivkrafter över hela det vida fältet. Från tafatta, fumliga och inte särskilt framgångsrika försök att bemästra tillvaron och få styrsel i den egna livskampen till ren ondska och sadism. Så blir det denna mentala avklädning som ger föreställningen dess viktigaste livsnerv.

Thomas Hanssons Greg, som kallar sig undersökande journalist, är den som drar det kortaste strået i denna process. Därför är det också hos honom Kjersti Horn lagt tyngdpunkten när det gäller pjäsens samhällskritik. Kristina Törnqvists Liz har fått flera bottnar både som människa och som journalist. Och mera än en gång får man en katts lek med råttan i tankarna, när hon pressar och manipulerar pjäsens komiker åt det håll hon vill. Det är ett porträtt genomfört med utstuderad finess. Det är knappast förvånande att Reine Brynolfssons komiker Barry är den som större delen av föreställningen har publikens odelade sympati, så godtrogen och blåögd som han är inför de andras raffinerat känslokalla övertag. Men här kan man nog också tala om en skickligt genomförd manipulation som riktar sig rakt ut till åskådarna. Insikten att det förhåller sig så har regissören sparat till det försåtliga slutet. Tryckstyrkan hos den överraskningen blir ett perfekt slutackord på en ofta rolig men egentligen tämligen mörk föreställning.

Den massmediala låtsasvärlden

I Dramatens uppsättning av Joe Penhalls pjäs Dum Show nagelfar regissören Kjersti Horn med en hel del finurlighet den skenvärld som odlas i olika massmediala sammanhang, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.