Grundförutsättningen för psykoterapi (psykoanalys, kbt, samtalsterapi) är att talet är kathartiskt, alltså renande. Att tala om ångesten ska på något sätt verka och mota bort den, vare sig du talar med din bästa vän eller, jourtelefonisten på andra sidan växeln eller din terapeut. Men att tala om ångesten kan lika gärna frambesvärja den. Ann Heberleins succébok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva från 2009 skrevs mitt under en depression. I boken berättar hon om sin sjukdom bipolär typ 2, också känd som manodepressivitet. Boken är väldigt självutlämnande på gränsen till utfläkande. Hon medger allt, hur hon bedrar sin man och ljuger för sina barn. I ungefär samma veva som boken skulle släppas, försvann Ann Heberlein. Det var som att talet frambesvärjde ännu en ångestepisod.
I Åsa Lindholms bearbetning är texten reducerad i huvudsak till det som sägs i bokens första halva. Om relationen till Gud, män, barnen, vården och medicinerna. Om planen att ta bilen till Örnahusen med en halva vodka och en massa Stilnoct och få ett slut på det hela. Om hur riktig ångest inte är en chic accessoar som alla kulturarbetare käckt tycks bära över axeln, utan ful och illaluktande. Riktig ångest talar man inte om. Det är obehagligt. Maria Sundboms ”Ann” ta emot oss i vad som förmodas vara hörnet på väntrummet på S:t Lars psykakut.
Som den vana debattör och föreläsare Ann är, undervisar hon oss om turerna till psykakuten, om knepen för att stävja tankerusningarna, om huset för fem miljoner som hon på ren impuls köpte. Pedagogiskt skriver hon på väggarna olika filosofers namn, namnen på olika psykofarmaka, kända personer som dött av självmord i alfabetisk ordning. Handstilen är slarvig och snabb, som hos någon som är manisk.
Regissören Martin Rosengardten bygger upp mot ett tydligt crescendo. Maria Sundbom, klädd i powerkvinnans skräddade kavaj, har en kärvhet som ger gestaltningen av Ann – föreläsaren i etik – den nödvändiga torrheten och distansen. Undan för undan tar manin överhanden. Hon blir aldrig speciellt varm, vilket känns trovärdigt, och även om det inom föreställningens ramar är taget för givet att hon är medveten om publiken, så talar hon över publiken mer än till. Det känns på något sätt också trovärdigt. Enda gången hon gör ett känsloutspel är när hon talar om sina barn.
Riktigt dramatisk blir det dock inte. Det något abrupta slutet lämnar en mer ställd än berörd. Det var som att man försökte mänskliggöra den sjuka Ann i ett ögonblick av känsloutspel. Men poängen med boken är att ju på sätt och vis att låta den avvikande berätta sin historia ur den avvikandes perspektiv. Att kunna låta gå för att psykiskt sjuka människor kan vara kalla och beräknande och att det är del av sjukdomen att ständigt pröva de människor som står en närmast men även om en psykiskt sjuk människa kan verka omänsklig är hon fortfarande mänsklig.