Deckardrama med charmfullt raffel

Går det att förstå ett mord? Åtskilliga har i våra dagar ställt sig frågan och svaren varit många efter attentaten mot de bägge toppolitikerna Olof Palme och Anna Lindh. Uppsaliensaren Anders Frigells anspråk är något blygsammare i pjäsen von Sydowmordens gåta, som premiärvisades i går på Upsala stadsteaters Stora scen. Ändå är det ett på sin tid mycket uppmärksammat illdåd som behandlas. I mars 1932 sköt den unge juridikstudenten Fredrik von Sydow sin hustru och därpå sig själv i trapphallen till hotell Gillet i Uppsala. Dessförinnan hade han samma dag dödat både sin far, Henrik, och familjens bägge tjänare i föräldrahemmet på Kungsholmen i Stockholm. Det har bara varit en tidsfråga innan den omåttligt populära thrillergenren skulle nå också teatern. Historien om von Sydowmorden har en deckares alla ingredienser. Det dramatiska förloppet handlar både om gärningarna, polisens arbete för att reda ut mordgåtan och möjliggör dessutom en tillbakablick på de olika förlopp som ledde fram till den tragiska händelsen. Upsala stadsteater har fått en ny pjäs med lokal anstrykning att lägga till de tidigare om Svartbäckens ros och serien om livet i staden vid Fyris. Den här föreställningen har många likheter med ett ödesdrama. Förloppet går sin gilla gång och alla vet att det inte kan sluta på annat än ett sätt. Samtidigt har det blivit en tidsbild från åren omkring 1930 med överhettat nöjesliv och strömningar i samhället som rymmer både Ådalen 1931, Krügerkraschen och den framväxande fascismen. Därutöver kommer även ett Uppsala till synes på den tiden när studenterna satte sin prägel på stadsbilden och enligt klichéerna levde i sus och dus på krogen och med ständigt nya växlar, i stället för att göra vad de är här för, att studera. Vad som i våra dagar ersätter studiefliten vet studenterna bäst själva. Utifrån Anders Frigells bok om von Sydowmorden vilken kom för några år sedan har regissören Johan Huldt, som svarar för dramaturgin, dessutom skapat en pjäs om högborgerliga värderingar, som väl fortfarande har sina förespråkare. Och om livsstilen hos en samhällsklass för vilken rädslan för skandaler och den därmed förknippade skammen var en verksam kraft. Där alla ruvade på sina familjehemligheter och där varje farlighet som inte passade in tystades ner. Enligt mottot det man inte talar om, det finns inte. Att det går att hämta åtskilligt sådant undanträngt i på ytan helt oförvitliga familjer utgör ett av huvudspåren i uppsättningen. Frigell och dennes dramaturg har heller inte försummat att skapa en serie rollporträtt vilka ger flera av skådespelarna fördelaktiga möjligheter att visa fram sidor av sig själva som de annars brukar få odla bara i begränsad utsträckning. I Göran Engmans kommissarie Gustavsson möter självaste Håkan Nessers deckarhjälte van Veeteren sin ovedersäglige jämlike, om inte överman. Som Engman låter honom bringa reda i kaoset och kryddar rollen med järnvilja och koleriska utbrott torde en stor filmroll inte låta vänta på sig länge. I sin andra uppgift som överliggaren Uggla gör han en helt oemotståndlig krumelur och filur. Crister Olssons försäkringsdirektör Alrik Sundén-Cullberg rymmer i sin rättskaffenhet och strama myndighet en pondus som utan vidare kunde förskaffa honom en extraroll i Bernardas hus på Lilla scenen. Men samtidigt finns där en mångtydighet i det kompromisslösa motståndet mot dotterns förhållande med Fredrik von Sydow, att man lite smått börjar undra om han inte helst vill behålla henne för sig själv. Svärföräldrar är ibland ett förunderligt släkte. Då förefaller Gustav Levins Hjalmar von Sydow ha nått betydligt längre i självkännedom. Här kommer i känslig gestaltning en uppriktig kärlek till uttryck i relationen till sonen, något som avtäcker den mest gripande smärtpunkten i hela pjäsen. I Lena Mossegårds Ingun von Sydow, Fredriks unga hustru, har föreställningen sitt andra kärlekstema, som fördjupas av den ensamhet hos henne som framskymtar som en viktig faktor i det ömsesidiga beroende vilket tar en sådan destruktiv vändning. Kanske hade här hos bägge funnits en möjlighet till en utvidgning av motivet med den frånvarande modern. För Bengt Nilssons del, när han gör Fredrik von Sydow, nöjer sig dock pjäsens upphovsmän med att betrakta honom huvudsakligen utifrån. Nilssons förmåga att rumstera om på scenen med oförliknelig förslagenhet och i snabbtänkt slagfärdighet ger föreställningen ett publikknipande tryck och en charmfullhet som har alla utsikter att nå långt upp i bänkraderna. Om också det självförakt och självhat han stundom uppvisar, säkert har en del att göra med den stäckta drömmen att få läsa filosofi och bli poet. Så blir föreställningen i allt väsentligt Fredrik von Sydows pjäs i ett skeende som går tillbaka till mötet med den intagande Ingun och händelserna alltsedan studentexamen. Sedan följer turerna kring den av svärfäderna mer eller mindre öppet motarbetade kärleksrelationen och Fredriks studier fram till det oåterkalleliga slutet. Det är framför allt det smidiga sättet att berätta historien som gör föreställningen till en i hög grad underhållande och avkopplande teaterkväll. Richard Anderssons scenografi med simultana spelplatser håller tempot uppe och bidrar till att hålla spänningen på hög nivå. Många kommer säkert också att söka sig till Upsala stadsteater under hösten för att få lyssna till Maria Antonious säkra framförande av det ena örhänget efter det andra ur 20-talets jazzskatt. Peter Lind leder den livs levande orkestern med säkert handlag. Tytte Johnsson som husföreståndarinnan Karolina Herrou och Hans Christian Thulin i rollen som Fredriks bäste vän Hallman bidrar från olika håll gynnsamt till att förstärka återgivningen den klasskiktade sociala verklighet som rådde vid tiden för de här händelserna. Och det gör att inte enbart de hängivna deckarentusiasterna utan också de som är intresserade av en olycksbådande epok från förra århundradet har goda utsikter att få sitt lystmäte. Under denna rafflande och ämnet till trots inte så lite med många komiska poänger kryddade teaterkväll.