Så sent som förra veckan befann jag mig på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Medan jag vandrade där, omgiven av jättelika skräcködleben, utdöda arter och till synes livslevande reproduktioner av homo neanderthalensis, slog det mig hur svårt det är att på ett pedagogiskt och enkelt sätt begripliggöra komplexa vetenskapliga samband. Dessutom utan att alltför gravt förenkla. När jag gick därifrån kände jag mig visserligen berikad, men också en smula vimmelkantig.
Kanske är det just den känslan Evolutionsmuseet i Uppsala vill undvika när de nu bjuder in Gottsunda Dans & Teater för en barn- och familjeföreställning om evolutionens inte alltid helt överskådliga irrvägar. Ett bra initiativ.
Föreställningen spelas bland museets montrar och utställningsobjekt, vilket givetvis inte är den mest lättspelade av scener. Men regissör Marie Öhrn har löst det på ett bra sätt, med scenerier ständigt i rörelse. De dansande aktörerna rör sig rytmiskt och skickligt över den begränsade spelytan. Allting snyggt och livfullt koreograferat av Lotta Gahrton. Ensemblen har genomgående en god kontakt med sin unga publik. Att spela för barn är inte alltid det lättaste. Här görs det fint och inkännande. En extra eloge till Conny Janssons extremt taktkänsliga stepnummer.
Vi som följer med på denna dansanta och teatrala rundvandring får bland annat träffa vaktmästare Darwin, dronten Dodo och en viss Einstein. Det är rätt mycket att ta in och det blir ibland en aning rörigt. I början av föreställningen hör jag en ung tjej ängsligt viska till en annan: ”jag förstår ingenting”. Här har det nämligen inte satsats så mycket på tydligt förmedlad kunskap som på försök att skapa inspiration och nyfikenhet. Vilket att döma av skolklassen som agerar premiärpublik lyckas väldigt bra, den förvirrade unga damen till trots. De flesta barnen verkar väldigt entusiastiska och i det efterföljande mötet med en riktig forskare också mycket frågvisa.
Så på det hela taget var nog detta museibesök mer lyckat än det i Stockholm. Jag var nog ärligt talat lite snurrig även den här gången, men med ett leende. Levande teater är ju trots allt roligare än döda skelett.