Dansk skalle på Dramaten

När operachefen på Det Kongelige Teater, Kasper Bech Holten, infriar sin dröm att arbeta på Dramaten gör han det med buller och bång, våld och blod i A Clockwork Orange 2004. En föreställning där inte bara de misshandlade på scenen blir blåslagna. Även jag känner av en känga i magen — är det verkligen detta vi skapat, detta som så många gottar sig åt på kvällarna framför dokusåporna?PublikuppvärmningInnan den numera klassiska berättelsen om Alex, våldet och samhället i A Clockwork Orange kör i gång värms vi i publiken upp av skickliga publikvärdar. Vi lär oss spontana skratt med fade-out, vi lär oss kort applåd och långt bu. Så där som jag antar att det går till hos Ricki Lake och Jerry Springer. Och i Big Brother-studion i Värtahamnen inför livesändningen.Och vi lär oss snällt. Jag också. För vad kan jag egentligen göra? Välja att inte delta, efter hotet att synas på tv-skärmarna över hela stora scenens salong.Nej tack, hellre applåderar jag. Brodsky Shows signaturmelodi: en upphottad och elektronisk 9:a där alla människor ska bli bröder enligt Beethoven, eller den "underbara Ludwig van" som han kallas av Alex.Vi befinner oss i en tv-studio där Brodsky Show spelas in, med programledarna Brodsky (Claes Månsson) och mediehungrande läkaren Branom (Marie Richardson). Alex (Morgan Alling) har blivit en del i spelet om tittarna och han tycker om att synas i offentligheten. Brodsky visar oss vår och sin lystenhet när han inför reklampauserna tittar in i kameran med orden: stanna kvar — om du törs.Och det är frågan. Törs vi se detta? Inte på grund av våldet på scenen — det finns mycket värre — utan på grund av att det som visas är vår egen värld. Och framför allt på grund av den publika reaktionen.Brutala snuffmoviesJag har aldrig reflekterat över dokusåpor, reality-tv och prat-shower på allvar. Jag har förfasat mig, visst, men jag har inte förstått det som långsamt går upp för mig och får mig att inte applådera, att inte ställa mig upp i spelad extas. Och det man förstår bör man väl göra någonting åt? Hur kommer det sig till exempel att den debatt som fördes när Robinson började inte förs i dag, när den så kallade reality-tv:n blivit långt mycket brutalare än Robinson?Det rena underhållningsvåldet och våldtäkten som Alex och hans droogisar utför ser vi på tv-skärmar. Filmat med skakig handkamera i Östermalmskvarter av gänget självt. Och för den som inte vet det så förekommer sådant på riktigt. I programmet finns exempel på domar mot ungdomar som spelat in s k snuffmovies. Önskan att se sig själv eller andra mörda på riktigt — var kommer den ifrån?Och de som har den önskan, eller de som inte mördar men väl tittar på snuffmovies botas på samma sätt som Alex: genom antidepressiva mediciner, om än inte kräkframkallande — eller? Och (i bästa fall) beteendeinriktade terapier.Det är lätt att läsa Burgess roman, att se Kubricks film, och att avskärma sig hemma i soffan. Det tillåts man inte på Dramaten av många skäl, det starkaste är att vi i publiken blir filmade av svepande kameror. Vi ser oss på tv-skärmarna och uppfyller illusionen i en tänd salong. Detta bryts dock när teatern blir teater igen och här finns föreställningens största problem.Våld och vitaminerEn väg hade varit att föredra, och då att renodla tv-problematiken — för det är den som är intressant i den föreställning där historien A Clockwork Orange inte kommer fram ordentligt, trots att den försöker.Men salongen släcks och vi befinner oss i fängelset. Alex är inspärrad i en överbelagd cell. Han följer fängelsets regler och blir så småningom uttagen att pröva en ny vårdmetod som sägs bota alla kriminella. Alltså blir han utsatt för att se våld och våld och våld. Samtidigt som han får "en sorts vitaminer" injicerade. Allt för att hans reaktioner mot våld ska bli så starka att våldsimpulsen byts i illamående. Valet och viljan tas från honom.Han prövas, blir slagen och omkringslängd på scenen — och när han hamnar framför publikens fötter och de provoceras att knuffa eller slå honom — så gör de det.Alex blir mindre och mindre framför kamerorna. Slagskämpen, psykopaten gråter och är ett litet barn. Morgan Alling gör det bra. Det är en studie i mobbens psykologi. Alex må bli botad en stund, men våldet provoceras tillbaka, och till slut får han en egen pratshow genom vilken han ska hitta kvinnan som ska bli mor till hans barn. Vi antar att mängder av kvinnor kommer att ringa till numret 666 för att bli kändismammor.Medier föder medier, alla är beroende av varandra som bödel och offer. Man kunde kritisera övertydligheten i föreställningen, men jag är inte säker på att det i det här sammanhanget är ett problem.När Burgess själv dramatiserade A Clockwork Orange för Royal Shakespeare Company 1990 kallade han den A Clockwork Orange 2004. Och nu 2004 är vi mitt i Burgess dystopi. Fortsätter vi på den inslagna vägen kan vi förvänta oss än värre samtidsskildringar. Det är 15-årsgräns för att se den här föreställningen.Jag kan förstå det, men anser att de flesta under 15 år har sett värre våld, men kanske inte fått möjligheten att ifrågasätta det, eller ifrågasätta den underhållning de växer upp med och som kablas ut till dem. Jag tror att det vore bra att trycka in skolklass efter skolklass med 14-åringar på Dramaten, en åldersgrupp som nu är bannlyst men som måhända skulle ha den största behållningen av föreställningen.Kritik mot samhälletDet är, som Bech Holten säger, lika viktigt att omtolka moderna klassiker som att omtolka Shakespeare. Jag är illa berörd och lycklig å teaterns vägnar. För trots att det inte är en helt igenom lyckad föreställning görteatern här en av de saker teatern ska göra: kritisera samhället på allvar.